De nödiga klädespersedlarna blefvo följaktligen anskaffade, och de hoppades undgå alla obehagliga möten derigenom att de skulle följa bivägar, som endast voro kända af den unge landtmannen. Gamle Jopson och hans rosenkindade dotter ville ej höra talas om någon vedergällning för deras gästfrihet; en kyss betalade den ena och en hjertlig handtryckning den andre. Båda tycktes bekymrade för sin gästs säkerhet och togo med många välönskningar afsked af honom.
Under deras färd gick Edward tillika med sin ledsagare öfver samma fält, som varit skådeplatsen för den föregående nattens tilldragelser. En svag glimt af December-solen kastade ett sorgligt sken öfver den vidsträckta heden, som på den punkt, der den stora nordvestra vägen inträdde på lord Lonsdales egor, erbjöd anblicken af döda menniskor och hästar samt krigets vanliga följeslagare, kråkor, hökar och korpar.
»Detta var således ditt sista slagfält», tänkte Waverley, i det hans ögon fuktades vid åtanken på de många lysande dragen i Fergus karaktär, och vid minnet af deras förra förtrolighet glömde han höfdingens alla lidelser och brister. »Här föll den siste Vich Tan Vohr på en namnlös hed, och den lågande själ, som ansåg det för en småsak att för sin herre bana väg till den brittiska tronen, släcktes här i en obetydlig skärmytsling. Ärelystnad, förslagenhet, tapperhet, alla vida utöfver deras vanliga sfer, fingo här erfara hvarje dödligs lott. — Här ligger du alltså slagen, du det enda stödet för en syster, hvars själ, lika stolt och obändig som din, är ännu upphöjdare än din egen var, här ligger du slagen och med dig alla dina förhoppningar för Flora äfvensom för den långa och prisade ättelängd, som du satte en ära uti att genom din dristiga tapperhet upplyfta ännu högre!»
Då dessa tankar trängde sig på Waverleys sinne, beslöt han att gå ut på den öppna heden för att se efter, om han kunde upptäcka sin väns kropp bland de slagna, i den fromma afsigten att genom en begrafning visa hans jordiska gvarlefvor den sista hedersbetygelsen. Den rädde ynglingen, som åtföljde honom, förestälde honom faran af försöket; men Edward stod fast vid sin föresats. Lägrets marodörer hade redan plundrat de döda på allt, som de
