än löpa fara att upptäckas genom att uppge ett, som ej fans i regementet.
»Ah, ni fick er en sqvadron nyligen, när den der gemene uslingen Waverley gick öfver till rebellerna. Jag önskar till Gud, att den gamle tvärviggen, kapten Crump, också ville gå öfver till dem, så att Nosebag kunde få sig en sqvadron! — Hvarför i Herrans namn står Bridoon der och raglar på bron? Jag vill bli hängd, om han inte är knäckt, såsom Nosebag säger. — Kom, sir; efter som vi båda höra till tjensten, skola vi påminna den slyngeln om hans skyldighet.»
Med känslor, som lättare kunna fattas än beskrifvas, såg Waverley sig tvungen att följa denna manhaftiga qvinnliga befälhafvare. Den tappre korporalen liknade ett lam, så mycket det var möjligt för en drucken dragonkorporal af omkring sex fots längd, med breda skuldror och smala ben, ett bredt ärr tvärs öfver näsan ej till förglömmandes. Mrs Nosebag tilltalade honom med något, som, om det ej var en ed, lät mycket likt en sådan, och befalde honom komma ihog hans pligt. »Må den onde ta er, ni sa— —», började den artige kavaljeren, men då han såg upp för att afpassa åtbörden efter orden äfvensom för att gifva eftertryck åt det tillämnade epitetet genom ett på motparten tillämpligt adjektiv, igenkände han talarinnan, gjorde militärisk helsning och förändrade genast ton: »Gud signe ert vackra ansigte, mrs Nosebag, är det ni? Åh, om en fattig karl råkar ta sig en sup för mycket, så är jag säker på, att ni inte är det fruntimmer, som vill bringa honom i olycka.»
»Godt, din gemena slyngel, gå och passa på din skyldighet; den här herrn och jag tillhöra tjensten; men glöm inte att se efter den der skygga fogeln i slokiga hatten, som sitter i ena vagnshörnet. Jag misstänker, att han är en förklädd rebell.»
»Anfäkta henne så visst», sade korporalen, så snart hon ej längre kunde höra honom; »den glosögda skinkmärren — adjutantmamma, som vi kalla henne — hon är en större plåga för regementet, än både generalprofossen, fanjunkaren och gamle öfverste Hubble-de-Shuff på köpet. — Kom, herr konstapel, och låt oss se efter den skygga fogeln, såsom hon kallade honom» (hvilken i förbigående
