SJETTE KAPITLET.
Waverleys afsked.
På aftonen samma minnesvärda söndag inträdde sir Everard i biblioteket, der han öfverraskade vår unge hjelte, som öfvade sig att fäkta med den gamle sir Hildebrands uråldriga bredsvärd. Detta bevarades som en familjeklenod och hängde vanligen öfver kaminen i biblioteket, under en tafla, föreställande riddaren till häst, på hvilken målning riddarens anletsdrag voro nästan alldeles bortskymda af hans rika, lockiga hår, och der den Bucephalus, han red, doldes af det väldiga schabrak, hvarmed han var prydd. Efter ett ögonkast på taflan och ett annat på sin brorson, började sir Everard, som vid närvarande tillfälle var upprörd af mindre vanliga känslor, ett litet tal, hvilket likväl snart öfvergick till hans vanliga okonstlade samtalston. »Brorson», begynte han, men rättade sig och fortfor: »min kära Edward, det är Guds och äfven din faders vilja — och honom är det ju näst Gud din pligt att lyda — att du skall lemna oss och träda i krigstjenst, i hvilken så många af dina förfäder utmärkt sig. Jag har vidtagit anordningar, som sätta dig i stånd att gå i fält som deras ättling och som det Waverleyska husets presumtive arftagare, och på stridsfältet måste du komma ihog, hvad namn du bär. Och kom äfven ihog, Edward, min käre gosse, att du är den sista af ätten, samt att det enda hoppet om dess fortplantande beror på dig; undvik derför faran, så vidt pligt och heder tillåta det — jag menar onyttig fara — och
