han på tidningens datum — »att det någon tid gick ett dumt rykte af ungefär enahanda lydelse med det, som här blifvit anfördt, men det var helt och hållet falskt. Sir Everard har, befriad från alla bekymmer, utom för er skull, rest till Waverley-Honour. Men ni sjelf sväfvar i fara — ert namn står på hvarje proklamation — befallningar äro utfärdade om ert gripande. Huru och när kom ni hit?»
Edward berättade nu utförligt sin historia, hvarvid han likväl förteg sin tvist med Fergus; ty, efter som han sjelf var partisk för högländarne, ville han ej gifva öfversten någon ytterligare anledning att styrkas i hans nationalfördom mot dem.
»Är ni säker på, att det var er vän Glens betjentpojke, ni såg död på Clifton-Moor?»
»Fullkomligt säker.»
»Då har den lille satbytingen bedragit galgen på dess rof; ty lönnmördare stod skrifvet i hans ansigte, ehuru» — härvid vände han sig till lady Emilia — »det var ett ganska vackert ansigte. Men hvad er angår, Edward, önskar jag, att ni ville fara ned till Cumberland igen, eller snarare, att ni aldrig rest derifrån; ty embargo är lagd på fartygen i alla hamnar, och en sträng efterspaning anställes efter pretendentens anhängare. Den der fördömda qvinnans tunga kommer dessutom att röra sig i hennes hufvud som en qvarnkläpp, tills hon på ett eller annat sätt upptäcker, att löjtnant Butler blott var en föregifven person.»
»Känner ni till min reskamrat något?» frågade Waverley.
»Hennes man var min fältväbel för sex år sedan; hon var en munter enka med litet penningar — han gifte sig med henne — blef stadgad och bragte sig upp genom att vara en duktig exerciskarl. Jag måste skicka Spontoon för att se efter, hvad hon tar sig till; han får nog tag på henne bland hans gamla regementsbekantskaper. I morgon måste ni bli illamående och af trötthet hålla er på ert rum. Min hustru skall bli er sjuksköterska, och Spontoon och jag era uppassare. Ni bär namn af en af mina nära slägtingar, som ingen af min nuvarande betjening, utom Spontoon, ännu sett, så att det för ögon-
