borstar den hvar dag sjelf, och ibland så ser jag på den, tills jag alldeles tycker mig höra honom ropa till Callum, att denne skall ge honom hans mössa, såsom han brukade göra, då han gick ut. Det är för tokigt — grannarna kalla mig en jakobit, men låt dem prata hvad de vilja: jag är säker på, att det inte är derför — men han var en så beskedlig herre, som trots någon i verlden, och så vacker äfven. Ack, har ni hört, när han skall gå till döden?»
»Gå till döden? Hvar är han då?»
»Åh, Herre min Gud, vet ni inte det? Den stackars höglandsvarelsen, Dugald Mahony, kom hit för en tid sen med en af sina armar afskuren och ett djupt sår i hufvudet — ni mins nog Dugald, som bar en yxa på axeln — han kom hit, tiggande om en bit mat, att jag så må säga. Och han berättade för mig, att höfdingen, såsom de kallade honom — men jag kallar honom alltid för öfverste — och fänrik Maccombich, som ni säkert kommer ihog, blefvo tagna någonstädes vid engelska gränsen, då det var så mörkt, att hans folk inte saknade honom, förrän det var för sent, och då blefvo de alldeles utom sig. Och Dugald sade, att lilla Callum Beg — han var en elak och oförvägen pojke — och ers nåd och många andra tappra män blefvo dödade i handgemänget den natten. När han talade om öfversten, grät han, så att ni aldrig sett maken. Och nu sägs det, att öfversten skall ställas för rätta och afrättas med dem, som blefvo tagna vid Carlisle.»
»Och hans syster?»
»Jaså, hon som de kalla lady Flora — jo, hon har farit till honom, till Carlisle, och bor der hos någon förnäm papistfru i trakten för att vara nära honom.»
»Än det andra unga fruntimret?» frågade Edward.
»Hvilket andra? Jag trodde, att öfversten hade bara en syster.»
»Jag menar miss Bradwardine», sade Edward.
»Åh, jaså, lairdens dotter. Hon var en mycket hygglig flicka, stackars varelse, men mycket blygare än lady Flora.»
»För Guds skull, hvar är hon?»
»Ah, hvem vet, hvar någon af dem är nu? De stackarne, de ha dyrt fått betala sina hvita kokarder och hvita
