472
tycktes han vilja gå in på, att hans forne bekante verkligen var lefvande. Den stackars fånen sjelf såg ut som en blott skugga af sitt forna jag. Den sällsamma drägt, han i bättre dagar varit iklädd, framvisade blott eländiga slarfvor af sin fantastiska grannlåt, och dess refvor voro på ett löjligt sätt lagade med lemningarna af tapeter, fönstergardiner och tafveldukar, hvarmed han lappat sina trasor. Hans ansigte hade äfven förlorat sitt sväfvande och sorglösa uttryck, och den stackars varelsen såg till en ömklig grad bålögd, mager, utsvulten och förskrämd ut. Efter lång tvekan nalkades han slutligen med temligen stort förtroende Waverley och stirrade honom sorgligt i ansigtet, i det han sade: »allesammans döda och borta — allesammans döda och borta!»
»Hvilka äro döda?» utropade Waverley, glömsk af Davids oförmåga att inlåta sig i något sammanhängande samtal.
»Baron — och intendent — och Saunders Saunderson — och fröken Rosa, som sjöng så vackert — allesammans döda och borta — döda och borta!
