44
Waverleyska vapnet. Det var med mycken formlighet adresseradt: »Till Cosmo Comyne Bradwardine, esqu. af Bradwardine, på hans hufvudsäte Tully-Veolan i Pertshire, norra Britannien; befordras genom kapten Edward Waverley, brorson till baroneten, sir Everard Waverley på Waverley-Honour».
Den herre, till hvilken denna ofantliga utanskrift var stäld, och om hvilken vi framdeles vidare skola komma att tala, hade år 1715 gripit till vapen för den fördrifna Stuartska familjen och blifvit tillfångatagen vid Preston. Han var af mycket gammal familj och med något invecklade förmögenhetsomständigheter samt ganska lärd enligt skottarnes begrepp om lärdom; det vill säga, att den mera bestod i stor beläsenhet än i grundliga studier. På sin ifver för de klassiska auktorerna berättas han hafva gifvit ett ovanligt bevis. Då han som fånge fördes på vägen mellan Preston och London, fann han tillfälle att fly undan bevakningen; men ertappades och greps på nytt, på samma ställe, der de legat föregående natten. Hans olyckskamrater och sjelfva hans bevakning förvånades öfver hans förblindelse och kunde ej afhålla sig från alt fråga, hvarför han ej, då han lyckats komma i frihet, skyndat allt hvad han kunnat till någon tillflyktsort; hvarpå han svarade, att han ämnat göra det, men hade återvändt för att leta rätt på sin Titus Livius, som han glömt i brådskan af sin flykt. Denna anekdot uppväckte rörelse hos den advokat, hvilken, som vi förut hafva nämnt, på bekostnad af sir Everard och kanske några andra af partiet, ledt några af dessa olyckliga personers försvar. Han var dessutom sjelf en synnerlig beundrare af den gamle Patavinus, och ehuru hans egen ifver väl ej skulle drifvit honom så långt, ej ens för att återfå ett äkta exemplar af Sweynheims och Pannartz' edition, värderade han derför ej mindre den skotska adelsmannens hängifvenhet och bemödade sig med sådan framgång att undanrödja eller mildra bevisen emot honom, upptäcka lagfel, et cetera, att han utverkade Cosmo Comyne Bradwardines frikännelse och befrielse från vissa ganska ledsamma följder af en rättegång inför vår allernådigaste konung i Westminster.
Baronen af Bradwardine, som han i Skottland vanligen kallades — ehuru hans vänner brukade benämna
