476
afhållit sig från att testamentera sin egendom åt sin dotter. Baronerns egna ord lydde som följer. »Saken var ej i de Bradwardineska underhafvandes smak, mr Waverley. Förpaktarne voro tröga och obenägna att betala sina utskylder, och då min frände i sällskap med den nye förvaltaren kom till byn för att uppbära arrendeafgifterna, afsköt någon okynnig person — jag misstänker gamle skogvaktaren John Heatherblutter, som var ute i fält med mig år 1715 — ett skott på honom i skymningen, hvarigenom han blef så förskräckt, att jag kan säga om honom, som Tullius om Catilina: abiit, evasit, erupit, effugit. Han flydde, så till sägandes, sir, med ens till Stirling; och som han sjelf är den siste fideilkommissarien, har han nu utbjudit egendomen till salu. Om jag kunde beklaga mig öfver dylika saker, skulle sistnämnda omständighet gräma mig mera, än att egendomen gick ur min omedelbara ego, hvilket efter naturens ordning ändå skulle ha händt inom några få år; hvaremot den nu går ifrån den slägt, som borde innehaft den in sæcula sæculorum. Men ske Guds vilja, humana perpessi sumus. Sir John af Bradwardine — svarte sir John, såsom han kallades — som var vår slägtgrens och familjens Inch-Grabbits gemensamme stamfader, anade föga, att en sådan person skulle komma att härstamma från honom. Emellertid har han anklagat mig inför några bland primates, de styrande för dagen, att jag är en lönnmördare och en medbrottsling åt banditer och röfvare. De ha hitsändt soldater att vistas på egendomen, och desse jaga mig som en rapphöna på bergen, såsom skriften säger om den fromme konung David, eller som man gjorde med vår tappre sir William Wallace, ehuru jag ingalunda kan jemföra mig med någon af dem. — Då jag hörde er vid dörren, trodde jag, att de slutligen uppjagat den gamle hjorten i dess ide, och då beslöt jag äfven att dö som en ädel kungshjort, under det jag bjöd mina förföljare spetsen. — Men kan ni inte ge oss något till aftonmåltid nu, Janet?»
»Åhjo, sir, jag skall steka morkullan, som John Heatherblutter förde hit i morse, och ni ser, att stackars David håller på att steka den svarta hönans ägg. — Jag är säker på, mr Waverley, att ni aldrig vetat, att äggen, som voro så väl stekta till aftonmåltiderna på slottet, alltid
