478
voro vända af min David; — det fins ingen, som på hela milen kan uppgå mot min David i att med fingrarna peta bland den heta torf-askan och vända de rostade äggen.» David låg under hela tiden med näsan nästan uppe i elden, bökande i askmörjan, slående tillsammans hälarna och mumlande för sig sjelf, under det han vände äggen, der de lågo bland de heta glöden, liksom för att vederlägga det gamla ordspråket, »att man inte behöfver något förstånd för att steka ägg», och på samma gång rättfärdiga det loftal, som den stackars Janet lät höra öfver
»Sin älskling, sin svagsinte son».
»David är inte så tokig, som folk tror honom om, mr Waverley; han skulle inte ha fört er hit, om han inte vetat, att ni var en vän till hans nåd — ja, sjelfva hundarne kändes vid er, mr Waverley; ty ni var alltid vänlig mot både folk och fä. — Jag kan, med hans nåds tillåtelse, berätta er en historia om David. Då hans nåd, såsom ni vet, måste hålla sig gömd i dessa bedröfliga tider — och både synd och skam är det — ligger han hela dagarna och ibland hela nätterna i en håla inuti skogsfället, och fast det är temligen bra der, och gamle far i Corse Cleugh bestrött den med en knippa halm, så smyger hans nåd sig ibland, då trakten är lugn och natten mycket kall, hit ner för att värma sig vid brasan och få sofva mellan lakan, och går åter bort om morgonen. Och hvad jag blef skrämd här om morgonen! Två olycksfoglar till rödrockar kommo hit för att fiska eller sysselsätta sig med något dylikt tidsfördrif — ty de ha alltid sin näsa med, der något ondt är på färde — och de fingo just se en skymt af hans nåd, då han gick in i skogen, och afsköto sina gevär efter honom. Jag ut, lik en falkhona, och skrek: ”hvarför skjuta ni på en stackars qvinnas oskyldiga barn? Och jag flög på dem och påstod, att det var min son, och de förbannade sig och svuro på, att det var den gamle rebellen, såsom de skälmarne kalla hans nåd. David var just då i skogen, hörde smällen och hittade af sitt eget hufvud på att ta upp den gamla grå kappan, som hans nåd kastat af sig för att gå så mycket fortare, och han kom fram ur just samma skogsdunge och var så alldeles lik hans nåd, att de blefvo fullkomligt narrade och trodde,
