480
honom sällskap, ett förslag, hvartill denne samtyckte, så vida det skulle misslyckas för öfverste Talbot att utverka hans förlåtelse. Inom sig hoppades han, att baronen skulle bifalla hans frieri till Rosa och derigenom gifva honom rättighet att bistå honom under hans landsflykt; men han uppsköt med att tala om detta ämne, tills hans eget öde blifvit afgjordt. De talade derefter om Glennaquoich, för hvilken baronen yttrade mycken oro, ehuru han anmärkte, att höfdingen fullkomligt liknade Horatii Flacci Achilles:
Impiger, iracundus, inexorabilis, acer;
»hvilket», yttrade han, »sålunda blifvit öfversatt af Robertson:
’Ett hetsigt hufvud, älskare af gräl,
Som peppar skarp, men hård som stål jemväl’.»
Flora fick en stor och obemängd andel af den redlige gubbens deltagande.
Det började nu blifva sent på qvällen. Gamla Janet kröp upp uti ett slags lafve bakom afbalkningen i stugan; David hade redan länge legat och snarkat mellan Ban och Buscar. Dessa hundar hade följt honom till hyddan och stannade qvar der, sedan slottet blifvit öfvergifvet, och deras vildhet jemte den gamla qvinnans rykte att vara en hexa bidrogo ganska mycket att afhålla objudna besök från dalen. Intendenten Macwheeble försåg Janet i hemlighet med mjöl till deras underhåll äfvensom med små öfverflödsartiklar för sin herres behof, vid hvilka sakers anskaffande man måste gå till väga med största försigtighet. Efter något krus intog baronen sin vanliga bädd, och Waverley satte sig i en trasig sammetslänstol, som fordom prydt paradsängkammaren på Tully-Veolan — ty möblerna i nämnda hus voro nu kringspridda i alla kojor i trakten. Han insomnade der lika godt, som om han legat i en dunbädd.
