SEXTIOFEMTE KAPITLET.
Ytterligare förklaring.
Med första gryningen var gamla Janet på benen och ströfvade omkring i huset för att väcka baronen, som vanligen sof tungt och djupt.
»Jag måste gå tillbaka till min håla», sade han till Waverley; » vill ni gå nedåt dalen med mig?» De gingo ut tillsammans och följde en smal, slingrande gångstig, som fiskare och vedhuggare trampat utmed sidan af den lilla strömmen. Under vägen förklarade baronen för Waverley, att denne ej lopp någon fara genom att qvarstanna en eller två dagar på Tully-Veolan, äfven om man skulle få se honom ute, blott han utgaf sig som ombud för någon engelsk herre, som ärnade köpa egendomen, och för hvars räkning han besåg den. Han bad honom äfven besöka intendenten, hvilken ännu bodde i förvaltarbyggningen, som kallades Lilla Veolan och låg ungefär en mil från byn, ehuru han skulle afflytta nästa fardag. Stanleys pass vore ett tillräckligt svar åt officeren, som kommenderade militärstyrkan, och hvad det vidkom, att någon af bönderna skulle igenkänna honom, så försäkrade baronen honom, att han ej behöfde befara att blifva förrådd af dem.
»Jag tror», sade den gamle mannen, »att hälften af folket på baroniet vet, att den gamle lairden håller hus någonstädes häromkring; ty jag märker, att de ej låta en enda barnunge komma hit och fånga foglar, en osed, som jag aldrig var i stånd att fullkomligt utrota, då jag var
