482
i fulla utöfningen af min friherrliga makt. Och jag finner ofta småsaker i min väg, som de stackars varelserna, Gud hjelpe mig så visst! lemna der, emedan de tro, att sakerna kunna vara mig till nytta. Jag hoppas, att de måtte få en lika god husbonde, som jag varit.»
En lätt förklarlig suck slutade meningen; men det orubbliga sinneslugn, hvarmed baronen fördrog sitt missöde, hade i sig något vördnadsvärdt och till och med upphöjdt. Der fans intet gagnlöst knot, intet dystert svårmod; han bar med ett godmodigt allvar sitt öde och de besvärligheter, det medförde, och utfor ej i något häftigt språk mot det herskande partiet.
»Jag gjorde, hvad jag ansåg för min pligt», sade den redlige gubben, »och otvifvelaktigt göra de, hvad de anse för sin. Ibland smärtar det mig att se de svärtade murarna af mina förfäders hus; men officerarne kunna ej alltid hålla sina soldater från sköfling och plundring, och sjelfve Gustaf Adolf tillät det ofta, såsom ni kan läsa i den värde öfverste Munros berättelse om sitt fälttåg med det skotska regementet Mackay. — Jag sjelf har sett lika bedröfliga syner, som Tully-Veolan nu erbjuder, när jag tjenade under marskalken, hertigen af Berwick. Vi kunna verkligen säga med Virgilius Maro: fuimus Troes — och dermed är det slut på visan. Men hus och slägter och menniskor ha alla stått länge nog, då de stått, tills de falla med ära, och nu har jag fått mig ett hus, som inte är olikt ett domus ultima» — de stodo nu nedanför en brant klippa. »Vi, stackars jakobiter», fortfor baronen, i det han tittade uppåt, »äro nu liksom kaninerna i den Heliga Skrift — hvilka den store resanden Pococke kallar Jerboa — ett svagt folk, som söker sina boningar bland klipporna. Farväl derför så länge, min käre gosse, tills vi råkas hos Janet i afton; ty jag måste gå till mitt Patmos, hvilket ej är någon lätt sak för mina gamla, styfva lemmar.»
Härmed började han stiga uppför klippan, i det han med tillhjelp af händerna klef från det ena osäkra fotstödet till det andra, till dess han kommit ungefär halfvägs till en punkt, der några buskar dolde öppningen till en håla, som liknade en ugn. Baronen instack först sitt hufvud och sina axlar samt derefter småningom den öfriga
