484
hvilka läsaren sannolikt torde inse, afhöllo honom från att förhöra Janet i baronens närvaro.
Men nu började han detta på fullt allvar, och hans första fråga blef, hvem det unga fruntimret var, som besökte kojan under hans sista sjukdom. Janet teg en stund och anmärkte derpå, att det hvarken kunde skada eller gagna någon att längre hålla det hemligt.
»Det var just ett fruntimmer, som inte har sin make i verlden — miss Rosa Bradwardine.»
»Då var miss Rosa förmodligen äfven upphofvet till min befrielse?» fortfor Waverley, förtjust öfver att få bekräftelse på en förmodan, hvilken lokala omständigheter redan föranledt honom att hysa.
»Ja, det må jag väl veta, att hon var, mr Waverley; men rysligt ledsen och ond skulle hon blifvit, stackars barn, om hon trott, att ni någonsin skulle fått veta ett ord om saken; ty hon tillsade mig att alltid tala gaeliska, så ofta ni kunde höra mig, så att ni skulle tro er vara i högländerna. Jag kan tala det bra nog, ty min mor var en högländska.»
Några få ytterligare frågor uppdagade nu hela hemligheten af Waverleys befrielse från den bevakning, hvarunder han lemnade Cairnvreckan. Aldrig ljöd musik ljufvare för en amatör, än den långsläpiga vidlyftighet, hvarmed gamla Janet anförde hvarje omständighet, klingade för Waverleys öron. Men min läsare är ingen älskare, och jag måste skona hans tålamod genom att inom måttligt omfång söka sammantränga en berättelse, på hvars omtalande gamla Janet använde nära två timmar.
Då Waverley meddelade Fergus det bref, han genom David Gellatley fått från Rosa Bradwardine, och hvari hon omnämnde, att Tully-Veolan blifvit besatt af en trupp soldater, gjorde denna omständighet ett lifligt intryck på höfdingens verksamma själ. Angelägen om att oroa och inskränka fiendens posteringar samt hindra dem från att upprätta en garnison allt för nära honom, och tillika benägen att göra baronen sig förbunden — ty tanken på ett giftermål med Rosa sväfvade ofta för hans sinne — beslöt han att skicka några af sitt folk för att bortdrifva rödrockarna och föra Rosa till Glennaquoich. Men just som han befalt Evan att med en liten afdelning verkställa
