486
han blifvit kastad i fängelse af major Melville på Cairnvreckan och enligt krigslagarne skulle skjutas inom tre dagar. I sin ångest öfver dessa nyheter föreslog hon Donald Bean att befria fången. Detta var just ett företag i hans smak, isynnerhet som han derigenom ansåg sig förvärfva en förtjenst, som kunde försona de små försyndelser, hvartill han eljest kunde göra sig skyldig. Han var likväl nog slug att alltjemt vägra sitt biträde, under förebärande af pligt och disciplin, till dess den stackars Rosa i öfvermåttet af sin förtviflan erbjöd sig att muta honom till företaget med några dyrbara juveler, som tillhört hennes moder.
Donald Bean, som tjent i Frankrike, kände och kanske öfverskattade värdet af dessa nipper. Men han märkte äfven Rosas farhogor, att det möjligen skulle blifva upptäckt, att hon för att kunna befria Waverley skilt sig vid sina juveler. På det att denna betänklighet ej måtte beröfva honom skatten, erbjöd han sig sjelfvilligt att gå ed på att aldrig omtala miss Rosas andel i denna sak, och som han blott förutsåg fördel för sig af att hålla, men ingen sannolik förmån af att bryta den, aflade han eden — för att, som han sade till sin löjtnant, handla ärligt med den unga fröken — i den enda form som han, enligt ett tyst aftal med sig sjelf, ansåg förbindande — han svor nämligen förtegenhet på sin dolkklinga. Han föranleddes ytterligare till denna handling af redlighet genom några små artigheter, som miss Bradwardine visat Alice, hvilka, på samma gång de tillvunno henne höglandsflickans hjerta, högligen smickrade hennes fars stolthet. Alice, som nu kunde tala litet engelska och var mycket meddelsam till vedergällning för Rosas vänlighet, anförtrodde henne beredvilligt alla papper, som angingo intrigen inom G—s regemente och hvilka voro i hennes förvar, hvarförutom hon på hennes begäran lika villigt åtog sig att utan sin faders vetskap återställa dem åt Waverley. »Ty de kunna komma den goda unga fröken och den vackre unge herrn till pass», tänkte Alice; »och hvad gagn har far af ett par gamla nerkluddade papperslappar?»
Läsaren vet redan, huru hon passade på tillfälle att verkställa denna föresats, samma afton Waverley lemnade
