dalen, äfvensom huru Donald utförde sitt företag. Men soldaternas bortdrifvande från Tully-Veolan hade väckt alarm, och medan han låg i försåt för Gilfillan, afsändes en så stark trupp, att Donald ej hade lust att möta den; denna trupp skulle i sin ordning drifva bort insurgenterna och slå läger der för att beskydda trakten. Den befälhafvande officeren, som var en bildad man och höll sträng krigstukt bland sitt folk, trängde sig hvarken sjelf på miss Bradwardine, hvars värnlösa belägenhet han vördade, eller tillät sina soldater begå några oordentligheter. Han uppslog ett litet läger på en kulle nära Tully-Veolans karaktärsbyggning och utsatte vakter i de angränsande passen. Dessa ovälkomna nyheter nådde Donald Bean, då han var på återvägen till Tully-Veolan; men ifrig att erhålla lönen för sin möda, beslöt han, då det var omöjligt att nalkas Tully-Veolan, att aflemna sin fånge i Janets koja, ett ställe, hvars tillvaro knapt kunnat anas af dem, som länge bott i grannskapet, så vida de ej blifvit ditförda, och hvilket ställe var fullkomligt okändt för Waverley sjelf. Sedan detta verkstälts, fordrade han och erhöll sin belöning. Waverleys sjukdom var en händelse, som rubbade alla deras beräkningar. Donald nödgades med sitt folk lemna grannskapet för att på annat håll söka friare utrymme för sina äfventyr; men på Rosas enträgna begäran qvarlemnade han en gammal örtsamlare. som ansågs förstå litet af läkarekonsten, för att taga vård om Waverley under dennes sjukdom.
Emellertid uppstodo nya och bekymmersamma farhogor i Rosas sinne. De ingåfvos henne af gamla Janet, som påstod, att, då en belöning blifvit utfäst för Waverleys gripande, och hans medförda saker voro af stort värde, man aldrig kunde veta, till hvilken trolöshet Donald kunde blifva frestad. I öfvermåttet af sin ängslan och förskräckelse fattade Rosa det djerfva beslutet att underrätta sjelfva prinsen om den fara, hvari Waverley sväfvade, i den tron, att Carl Edward både såsom statsman och en man af heder och mensklighet skulle finna sig föranlåten att förhindra, att han måtte falla i motpartiets händer. Hon tänkte först afsända detta bref utan underskrift. men fruktade helt naturligt, att man i så fall ej skulle fästa något afseende dervid. Hon undertecknade derför,
