488
ehuru med motvilja och bäfvan, sitt namn, och anförtrodde brefvet åt en ung man, som, då han lemnade sin gård för att förena sig med chevalierens armé, anhållit hos henne om någon skriftlig rekommendation till den kunglige äfventyraren, af hvilken han hoppades erhålla en officersfullmakt.
Brefvet kom Carl Edward till handa under hans marsch till låglandet, och inseende den politiska vigten af att anses stå i förbindelse med de engelska jakobiterna, lät han genast öfversända de bestämdaste order till Donald Bean Lean att öfverlemna Waverley, oskadd och med alla hans tillhörigheter, till kommendanten på slottet Doune. Fribytaren vågade ej vara ohörsam, emedan prinsens armé var så nära, att straff kunnat följa på olydnaden, och dessutom var han en politiker så väl som röfvare och ville ogerna genom att visa sig motspänstig vid detta tillfälle tillintetgöra det inflytande, han förskaffat sig medelst forna hemliga tjenster. Han gjorde derför en dygd af nödvändigheten och gaf sin löjtnant befallning att föra Edward till Doune, hvilket lyckligt och väl verkstäldes, på sätt vi omnämnt i ett föregående kapitel. Kommendanten på Doune anbefaldes att sända honom fången till Edinburgh, emedan prinsen befarade, att Waverley, i fall han försattes i frihet, skulle återtaga sin föresats att fara till England, utan att gifva honom tillfälle till ett personligt samtal. I detta afseende handlade prinsen efter Fergus' råd, med hvilken, såsom man torde ihogkomma, han rådförde sig i fråga om sättet att behandla Edward, utan att likväl dervid omtala för honom, huru han blifvit underrättad om det ställe, der han hölls fången.
Carl Edward ansåg detta som en fruntimmershemlighet; ty, ehuru Rosas bref var affattadt i de varsammaste och allmännaste ordalag samt försäkrades vara skrifvet af blott mensklighet och af nit för prinsens sak, uttryckte hon likväl så ifrigt sin önskan, att hennes inblandning måtte förtigas, att chevalieren ej kunde annat än märka det djupa deltagande, hon hyste för Waverleys välgång. Denna välgrundade förmodan ledde likväl till falska slutsatser; ty den sinnesrörelse, som Edward visade, då han under balen på Holyrood närmade sig Flora och Rosa, skrefs af prinsen på den senares räkning, och han gissade,
