att baronens afsigter i fråga om förordnandet af hans egendom eller något dylikt hinder stod i vägen för deras ömsesidiga böjelse. Allmänna ryktet ville visserligen ofta gifva Waverley åt miss Mac-Ivor, men prinsen visste, att allmänna ryktet är mycket slösande med dylika gåfvor, och då han noga gaf akt på de båda fruntimmernas uppförande mot Waverley, tviflade han ej längre på, att den unge engelsmannen saknade allt inflytande hos Flora, men älskades af Rosa Bradwardine. Angelägen om att fästa Waverley vid sitt parti samt äfven af önskan att göra en god och välvillig handling, ansatte prinsen nu baronen, att denne måtte testamentera sin egendom åt sin dotter. Mr Bradwardine biföll; men följden blef, att Fergus genast föranleddes att framkomma med sin dubbla ansökan om en maka och ett grefskap, hvilken ansökan prinsen afslog, på sätt vi redan sett. Oupphörligt sysselsatt med sina egna mångfaldiga göromål, hade chevalieren hittills ej sökt någon förklaring med Waverley, ehuru han ofta ämnat det. Men efter Fergus' ansökan insåg han nödvändigheten af att synas vara neutral i förhållande till de båda rivalerna, hvarvid han innerligt hoppades, att detta ömtåliga tvisteämne skulle få hvila till fälttågets slut. Då Fergus under marschen till Derby tillfrågades om orsaken till sin osämja med Waverley och såsom skäl uppgaf, att Edward önskade göra slut på sitt frieri till hans syster, sade chevalieren honom rent ut, att han sjelf gifvit akt på miss Mac-Ivors beteende mot Waverley och var öfvertygad om, att Fergus misstog sig vid bedömandet af Waverleys uppförande, ty han — prinsen — hade alla skäl att tro denne vara förlofvad med miss Bradwardine. Den tvist, som följde mellan Edward och höfdingen, är, som jag hoppas, ännu i läsarens hogkomst. Dessa omständigheter må tjena som förklaring öfver de delar af vår berättelse, hvilka vi, efter romanförfattares vana, ansett lämpligt att hittills lemna oförklarade för att uppväcka läsarens nyfikenhet.
Sedan Janet en gång lemnat ledtråden till denna berättelse, kunde Waverley lätt vägleda sig genom de öfriga irrgångarne af den labyrint, hvari han varit invecklad. Han hade således Rosa Bradwardine att tacka för det lif, hvilket han nu kände sig i stånd att med
