492
vara förtretligare för intendenten, än tanken på att någon af de olyckliga adelsmän, hvilka nu vida sannolikare behöfde hjelp, än de kunde skaffa förtjenst, gjorde anspråk på hans bekantskap. Men detta var den rike, unge engelsmannen — hvem visste, hurudan hans belägenhet kunde vara? — dessutom var han baronens vän — hur skulle man bära sig åt?
Medan dessa betraktelser gåfvo ett uttryck af det narraktigaste bryderi åt den stackars mannens ansigte, kunde Waverley vid tanken på den löjliga kontrasten mellan intendentens utseende och det meddelande, han ärnade göra honom, ej afhålla sig från att utbrista i skratt, i det han hejdade sin benägenhet att utropa med Syphax:
»Jo, Cato — det är just den rätte mannen
Att anförtro historien om sin kärlek!»
Som mr Macwheeble aldrig kunde föreställa sig, att någon, som antingen var omhvärfd af faror eller nedtryckt af fattigdom, kunde skratta hjertligt, så lättade Edwards munterhet honom från en tung börda, och i det han temligen hjertligt helsade honom välkommen till Lilla Veolan, frågade han, hvad mr Waverley behagade till frukost. Men hans gäst hade först och främst något att tala med honom enskildt och bad om tillåtelse att få stänga dörren. Duncan tyckte för ingen del om detta försigtighetsmått, hvilket smakade af fruktan för någon fara; men det var för sent att draga sig tillbaka.
Öfvertygad om, att han kunde lita på sin man, då det ju var till dennes fördel att förblifva trogen, meddelade Edward intendenten sin närvarande belägenhet och sina framtidsplaner. Macwheeble lyssnade med fruktan, då han hörde, att Waverley ännu befann sig i ett slags biltoghetstillstånd — blef något tröstad vid underrättelsen, att han hade ett pass — gnuggade händerna af förnöjelse, då han nämnde beloppet af sin närvarande förmögenhet — gjorde stora ögon, då han hörde hans lysande framtida förhoppningar, men då Edward yttrade sin afsigt att dela allt detta med miss Rosa Bradwardine, hade hänryckningen så när beröfvat den hedervärde intendenten förståndet. Han sprang upp från sin trefotade stol, lik en Pythia från dess
