trefot; kastade sin bästa peruk ut genom fönstret, emedan stocken, hvarpå den satt, stod i vägen för hans glädjeyttringar; slungade sin mössa upp i taket och fångade den i fallet; hvisslade en glad melodi; dansade med oefterhärmligt behag och ledighet en höglandspolska och kastade sig derefter utmattad i en stol, i det han utropade: »lady Waverley! — tio tusen pund om året, och det just på öret! — Gud bevare mitt fattiga förstånd!»
»Amen, af allt mitt hjerta», sade Waverley; »men låt oss nu gå till affärer, mr Macwheeble.» Ordet affärer hade en viss lugnande inverkan; men intendentens hufvud var, som han sjelf uttryckte sig, »litet vimmelkantigt». Han formerade likväl sin penna och gjorde en bred marginal på ett halft dussin pappersark, ryckte ned Dallas af S:t Martins civilprocess från en hylla, der detta vördnadsvärda verk tronade tillsammans med Stairs författningssamling, Dirletons tvistemålslagfarenhet, Balfours rättegångsordning och en hop gamla räkningsböcker — slog upp artikeln ’Giftermålskontrakt’ och gjorde sig i ordning att uppsätta hvad han kallade »ett litet koncept för att hindra parterna att rygga sin förbindelse».
Ej utan svårighet fick Waverley honom att begripa, att han hade litet för brådtom. Han förklarade för honom, att han behöfde hans bistånd, först och främst för att göra hans dervaro trygg för ögonblicket genom att skrifva till den befälhafvande officeren på Tully-Veolan, att mr Stanley, en engelsk adelsman och nära beslägtad med öfverste Talbot, var hos mr Macwheeble på ett besök i affärer, och som han kände landets tillstånd, hade han skickat sitt pass till kapten Fosters påseende. Detta föranledde ett artigt svar från officeren jemte en inbjudning till mr Stanley att spisa middag med honom, hvilket, som man lätt kan förstå, afböjdes under förebärande af göromål.
Wawerleys nästa begäran var, att mr Macwheeble skulle afsända ett ridande bud till ***, hvilket var det postkontor, under hvars adress öfverste Talbot skulle skrifva till honom; budet borde få tillsägelse att vänta der, tills posten skulle medföra ett bref till mr Stanley, och derefter med all möjlig skyndsamhet befordra det till Lilla Veolan. Inom ett ögonblick var intendenten ute och uppsökte sitt biträde — eller sin tjenare, såsom det
