Sida:Waverley 1879.djvu/501

497

kunglig höghet godhetsfullt täckts mottaga dem, och stödde slutligen mitt hopp om bifall på hans egna yttranden af vänskap och välvilja. Han blef brydd, men fortfor i sin vägran. Jag gaf en vink om det politiskt välbetänkta i att för framtiden sätta arftagaren af en sådan förmögenhet, som er onkels, utom inflytande af de missnöjdas stämplingar, men utan framgång. Jag nämnde de förbindelser, hvari jag stod till sir Everard och till er personligen, och begärde såsom den enda belöningen för mina tjenster, att han godhetsfullt ville sätta mig i tillfälle att bevisa min tacksamhet. Jag märkte, att han ämnade fortfara med sitt afslag, hvarför jag som den sista utvägen tog min fullmakt ur fickan och sade att, efter som hans kunglig höghet ej ansåg mig under dessa tvingande omständigheter värdig en ynnest, som han ej tvekat att bevilja andra personer, hvilkas tjenster jag svårligen kunde anse vigtigare än mina, jag måste anhålla om tillstånd att i all underdånighet få aflemna min fullmakt i hans kunglig höghets händer och lemna krigstjensten. Han var ej beredd på detta; han bad mig återtaga min fullmakt, sade mig några artigheter öfver mina tjenster och beviljade min anhållan. Ni är derför ännu en gång en fri man, och jag har å era vägnar lofvat, att ni för framtiden skall bli en beskedlig gosse och ej glömma den förbindelse, hvari ni står till regeringens mildhet. Ni ser sålunda, att min prins kan vara lika ädelmodig som er. Jag vill derför likväl ej påstå, att han beviljar en ynnest med samma fransyska behag och förbindlighet, som er vandrande riddare; men han är en rättfram engelsman, och den tydliga motvilja, hvarmed han biföll min anhållan, antydde det offer, han gjorde af sin egen böjelse för mina önskningar. Min vän, generaladjutanten, har förskaffat mig en afskrift af baronens skyddsbref — originalet är i major Melvilles ego — hvilken afskrift jag skickar er, då jag vet, att det, i fall ni kan få reda på honom, skall göra er ett nöje att få vara den förste, som meddelar honom den glada nyheten. Han kommer naturligtvis att utan uppskof bege sig till Duchran för att der undergå några veckors karantän. Hvad er beträffar, så ger jag er lof att beledsaga honom dit och att qvarstanna der en vecka, då jag låtit mig berättas, att ett visst vackert fruntimmer

Waverley.32