SEXTIOSJUNDE KAPITLET.
Ja, lyckligt visst man prisa må
Det frieri, som raskt kan gå.
Sedan den första hänryckningen öfver dessa glada nyheter något lagt sig, föreslog Edward, att de genast skulle gå ned till dalen för att underrätta baronen om deras innehåll. Men den försigtige intendenten anmärkte ganska riktigt, att, om baronen genast skulle visa sig offentligt, bondfolket kunde bli larmande i uttrycken af sin glädje och ge de »nuvarande maktegande» — ett slags personer, för hvilka intendenten alltid hyste en obegränsad vördnad — anledning till förargelse. Han föreslog derför, att mr Waverley skulle gå till Janet Gellatleys koja och under qvällens mörker föra baronen till Lilla Veolan, der denne ännu en gång kunde få smaka nöjet af att hvila i en god säng. Han tillade, att han emellertid sjelf skulle gå till kapten Foster för att visa denne baronens skyddsbref och erhålla hans tillåtelse att herbergera honom öfver natten, hvarefter han till påföljande morgon skulle hafva hästar i beredskap för att föra honom till Duchran, tillsammans med mr Stanley, »hvilket namn jag gissar ers nåd för närvarande ärnar behålla», yttrade intendenten.
»Ja visst, mr Macwheeble; men vill ni inte sjelf fram mot aftonen gå ner till dalen för att möta er herre?»
»Det skulle jag hjertans gerna vilja och är ers nåd mycket förbunden, derför att ni erinrat mig om min pligt och skyldighet; men det kommer att dröja till efter sol-
