sonlig fara, och då hon slutligen fattat denna glada nyhet, var det likväl svårt att få henne att begripa, att han ej åter skulle tillträda sin egendom. »Han borde få igen den», sade hon; »ty ingen kan vara så sniken att ta hans gods, sedan man gifvit honom förlåtelse; och hvad den der Inch-Grabbit angår, så vore jag färdig att ibland önska mig vara en hexa för hans skull, om det inte vore, att jag är rädd för att den onde kunde ta mig på orden.» Waverley gaf henne derefter litet penningar och lofvade, att hennes trohet skulle bli belönad. »Hur kan jag väl bli bättre belönad, sir, än att se min gamle herre och miss Rosa komma tillbaka och sköta sitt eget?»
Waverley tog nu afsked af Janet och stod snart nedanför baronens Patmos. Sedan han hvisslat sakta, såg han veteranen titta ut för att rekognoscera, lik ett gammalt gräfsvin, som sticker ut hufvudet ur sin kula. »Ni kommer nästan väl tidigt, min kära gosse», sade han, i det han nedsteg; »jag tror inte, att rödrockarne slagit tapto än, och dessförinnan äro vi inte säkra.»
»Goda nyheter kunna aldrig berättas för snart», sade Waverley, och med outsäglig glädje meddelade han honom de lyckliga underrättelserna. Den gamle mannen stod ett ögonblick försänkt i tyst andakt och utropade derefter: »lofvad vare Gud! Jag får återse mitt barn!»
»Och, som jag hoppas, för att aldrig mer skiljas ifrån henne», sade Waverley.
»Jag hoppas till Gud att ej behöfva det, så framt det ej blir för att skaffa medel till hennes uppehälle; ty det är klent bestäldt med mina tillgångar — men hvad betyda verldsliga egodelar?»
»Och om», sade Waverley blygsamt, »det funnes en belägenhet i lifvet, som skulle höja miss Bradwardine öfver alla lyckans skiften och försätta henne i den rang, hvartill hon är född, skulle ni ha något att invända deremot, min bäste baron, derför att det skulle göra en af era vänner till den lyckligaste man i verlden?» Baronen vände sig om och såg allvarsamt på honom. »Ja», fortfor Edward, »jag skall ej anse min förvisningsdom återkallad, så framt ni ej ger mig tillåtelse att åtfölja er till Duchran —»
Baronen tycktes samla all sin värdighet för att gifva
