502
ett passande svar på en anhållan, som han vid ett annat tillfälle skulle behandlat som en föreslagen allianstraktat mellan husen Bradwardine och Waverley. Men hans bemödanden voro fåfänga; fadern var baronen för öfvermäktig; bördens och rangens stolthet bortsopades; — i öfverraskningens glädje for en svag ryckning genom hans drag, då han gaf efter för naturens känslor, kastade sina armar omkring Waverleys hals och framsnyftade: »min son, min son! Om jag letat genom hela verlden, skulle jag ha gjort mitt val i dig.» Edward besvarade med värme omfamningen, och för en stund iakttogo båda tystnad, tills den slutligen bröts af Edward med de orden: »men miss Bradwardine?»
»Hon har aldrig haft någon annan vilja än sin gamle faders, och dessutom är ni ju en hygglig yngling, af rättskaffens grundsatser och hög börd; — nej, hon har aldrig haft någon annan vilja än min, och i mina stoltaste dagar kunde jag ej tänkt mig ett önskvärdare giftermål för henne än min förträfflige gamle väns, sir Everards brorson. — Men jag hoppas, unge man, att ni ej går förhastadt till väga i denna sak; jag hoppas, ni skaffat er era egna vänners och anhörigas bifall, och isynnerhet er onkels, som är er in loco parentis? Ja, vi måste komma ihog det.» Edward försäkrade honom, att sir Everard skulle finna sig högligen hedrad af det smickrande svar, han erhållit på sitt anbud, samt att saken hade onkelns fullkomliga bifall, till bevis hvarpå han lemnade baronen öfverste Talbots bref. Baronen genomläste det med mycken uppmärksamhet. »Sir Everard», sade han, »föraktade alltid rikedom i jemförelse med heder och börd; och han behöfver ej heller fjäsa för diva pecunia. Men nu önskar jag likväl, sedan denne Malcolm visat sig vara en sådan fadermördare; ty jag kan inte kalla honom för något bättre, då han tänker på att sälja sitt familjegods — nu önskar jag» — härvid fäste han sina ögon på den del af byggningens tak, som var synlig öfver träden — »att jag kunnat lemna Rosa det gamla bofälliga huset med tillhörande egor. — Och likväl», tillade han glädtigare, »är det kanske lika godt, som det är; ty såsom baron af Bradwardine skulle jag ansett det för min pligt att påyrka vissa förbehåll rörande namn och vapen, men
