Den här sidan har korrekturlästs

SEXTIOÅTTONDE KAPITLET.

I morgon? Ack, det är för snart! — Förskoning!

Shakespeare.

Åtföljd af sin forne tjenare, Alick Polwarth, som i Edinburgh åter inträdt i hans tjenst, anlände Edward till Carlisle, medan den öfver hans olyckliga stridskamrater nedsatta domstolen ännu höll sina sammankomster. Han hade skyndat, allt hvad han förmådde, ej, tyvärr! med den ringaste skymt af hopp att kunna rädda Fergus, men för att se honom för sista gången. Jag borde hafva nämnt, att han på det frikostigaste anskaffat penningar till bestridande af utgifterna för fångarnes försvar, så snart han fått höra, att dagen för deras ransakning var bestämd. Två utmärkta advokater voro derför antagna som rättegångsbiträden; men det var ungefär på samma sätt, som då de förnämsta läkare vanligen kallas till någon förnäm mans dödsbädd — doktorerna för att draga fördel af något oberäkneligt naturens bemödande — juristerna för att begagna sig af något möjligtvis förekommande fel i rättegången. Edward trängde sig in i domsalen, hvilken var alldeles öfverfyld med åhörare; men deraf att han kom norr ifrån, samt till följd af den häftiga sinnesrörelse, han visade, förmodade man, att han var en slägting till de anklagade, hvarför folket gjorde väg för honom. Detta var domstolens tredje sammankomst, och två personer stodo vid skranket. Utslaget skyldig hade redan blifvit afkunnadt. Under det ögonblicks tystnad, som nu följde, kastade Edward en blick på de anklagade. Man kunde ej misstaga sig