regering, så äro sex de bästa af hans clan färdiga att låta afrätta sig i hans ställe. Om ni vill låta mig gå upp till Glennaquoich, skall jag sjelf hemta dem till er för att halshuggas eller hängas, och ni kan begynna med mig som förste mannen.»
Oaktadt tillfällets högtidlighet hördes vid detta utomordentliga förslag ett qväfdt skratt i domsalen. Domaren hejdade denna oskicklighet, och sedan sorlet tystnat, sade Evan, i det han strängt blickade omkring sig: »om de sachsiska herrarne skratta, derför att en ringa man, som jag, anser mitt lif eller sex sådana som mitt uppväga Vich Ian Vohrs, så kunna de nog ha rätt; men om de skratta derför, att de tro, att jag ej skall hålla mitt ord och komma tillbaka för att friköpa honom, så kan jag säga dem, att de hvarken känna en högländares hjerta eller en gentlemans heder.»
Ingen bland åhörarne visade någon vidare benägenhet att skratta, och en dödstystnad följde.
Domaren afkunnade derefter domen för högförräderi öfver båda fångarne och utsatte dödsstraffets verkställande till följande dagen. »Hvad er, Fergus Mac-Ivor, beträffar», fortfor domaren, »kan jag ej ge er något hopp om nåd. Ni måste tills i morgon bereda er på era sista lidanden här nere och på er stora inställelsedag i en annan verld.»
»Jag begär ingenting annat, mylord», svarade Fergus i samma fasta och manliga ton.
Evans allvarliga ögon, som hittills varit riktade på hans höfding, fuktades nu af en tår. »Hvad er angår, stackars okunnige man», fortfor domaren, »som enligt de begrepp, hvari ni blifvit uppfostrad, i dag gifvit oss ett slående exempel på, huru den trohet, som endast tillkommer konungen och staten, genom era missförstådda stamförvandtsidéer öfverflyttas på någon ärelysten personlighet, som slutar med att göra er till ett redskap för sina brott — hvad er angår, säger jag, känner jag så mycket medlidande för er, att jag, om ni kan förmå er till att begära nåd, skall försöka utverka den åt er. Eljest —»
»Gif mig ingen nåd», sade Evan. »Efter ni vill utgjuta Vich Ian Vohrs blod, så är den enda ynnest, jag skulle vilja mottaga af er, att ni befalde dem att lösa
