510
mina händer, att ni gåfve mig min claymore och blott ett ögonblick blefve sittande, der ni sitter.»
»För bort fångarne», sade domaren; »hans blod komme öfver hans eget hufvud!»
Nästan tillintetgjord af sina känslor, fann Edward sig af folkmassan vara utförd på gatan, innan han visste till sig. Hans enda önskan för ögonblicket var att ännu en gång få se och tala med Fergus. Han förfrågade sig på slottet, der hans olycklige vän hölls förvarad, men han vägrades inträde. »Öfversheriffen», sade en underofficer, »har anhållit hos guvernören, att ingen skall få tillträde till fången, utom hans biktfar och hans syster.»
»Och hvar fins miss Mac-Ivor?» De gåfvo honom den begärda upplysningen. Hon vistades hos en aktningsvärd katolsk familj nära Carlisle.
Afvisad från slottsporten och ej vågande att i sitt eget föga omtyckta namn vända sig till öfversheriffen eller domarne, tog han sin tillflykt till advokaten, som försvarat Fergus. Denne herre sade honom, att man ansåg den allmänna opinionen i fara att bli vilseledd genom en berättelse om dessa personers sista stunder, sådan den skulle afgifvits af pretendentens anhängare, hvarför man fattat beslut att neka tillträde å alla andra än dem, som genom nära slägtskap kunde göra anspråk derpå. Han lofvade likväl, att för arftagarens af Waverley-Honour skull skaffa honom ett inträdeskort till fången till påföljande morgon, innan bojorna afslogos före afrättningen.
»År det om Fergus Mac-Ivor de tala sålunda», tänkte Waverley, »eller drömmer jag? Om Fergus, den dristige, den ridderlige, den glade? Den mäktige höfdingen öfver en hängifven stam? Är det han, hvilken jag sett anföra jagten och vara den förste i striden — den tappre, den rastlöse, den unge, de ädla damernas älskling och sångens föremål — är det han, som är slagen i jern lik en missdådare; som på en bödelskärra skall utsläpas till den allmänna afrättsplatsen, att der dö en långsam och grym död samt stympas af den föraktligaste uslings hand? Olyckligt var i sanning det spöke, som bådade ett sådant öde åt den tappre höfdingen af Glennaquoich!»
Med sväfvande röst bad han derpå advokaten att söka förbereda Fergus på hans tillärnade besök, i fall han
