512
flanellsklädning. På litet afstånd satt ett äldre fruntimmer, synbarligen en utländska och tillhörande någon nunneorden. Hon läste i en katolsk andaktsbok; men så snart Waverley inträdde, lade hon den på bordet och lemnade rummet. Flora uppsteg för att mottaga honom och räckte honom sin hand, men ingendera tilltrodde sig att försöka att tala. Hennes vackra hy var helt och hållen försvunnen: hon hade blifvit betydligt afmagrad, och hennes marmorhvita ansigte och händer bildade en skarp kontrast mot hennes korpsvarta hår. Men oaktadt dessa kännetecken till sorg, fans det ingenting vårdslöst eller oordentligt i hennes drägt — till och med hennes hår, ehuru utan hvarje prydnad, var ordnadt med hennes vanliga sorgfällighet. Hennes första ord voro: »har ni sett honom?»
»Ty värr, nej», svarade Waverley; »man har vägrat mig tillträde.»
»Det öfverensstämmer med det öfriga», sade hon; »men vi måste underkasta oss. Tror ni, att ni får tillåtelse att besöka honom?»
»Kanske — kanske i morgon», sade Waverley, i det han frammumlade det sista ordet så svagt, att det nästan var ohörbart.
»Ja, då eller aldrig», sade Flora, »till dess» — tillade hon, i det hon blickade uppåt, »den tiden kommer, då vi alla, som jag tror, skola råkas. Men jag hoppas, att ni får se honom, medan jorden ännu bär honom. Han älskade er alltid i sitt hjerta, ehuru — men det är fåfängt att tala om det förflutna.»
»Ja, fåfängt, i sanning!» upprepade Waverley.
»Eller ens om det tillkommande, min bäste vän, för så vidt jordiska angelägenheter beträffar; ty huru ofta har jag ej förestält mig möjligheten af denna rysliga utgång och ålagt mig att öfvertänka, huru jag skulle bära min andel deraf; och likväl, huru vida öfverträffas ej alla mina föreställningar af denna stundens outsägliga bitterhet!»
»Bästa Flora, om er själsstyrka —»
»Ja, deri ligger det», svarade hon något förvirradt; »det fins, mr Waverley, det fins en beställsam afgrundsande i mitt hjerta, som hviskar — men det vore galenskap
