Den här sidan har korrekturlästs
513

att lyssna till honom — att den själsstyrka, hvaröfver Flora högmodades, mördat hennes broder!»

»Store Gud! Hur kan ni yttra en så upprörande tanke?»

»Ja, är den inte det? Men likväl jagar den mig liksom ett spöke — jag vet, att det är bedrägligt och saknar verklighet, men ändå sväfvar det för mig, trugar sina fasor på min själ och hviskar, att min broder, lika flyktig som häftig, skulle delat sin verksamhet mellan hundra föremål. Det var jag, som lärde honom att rikta den på ett enda och att sätta allt på detta rysliga, förtviflade tärningskast. O! om jag kunde påminna mig. att jag blott en enda gång sagt till honom: ’den, som tager till svärd, han skall förgås med svärd’; att jag blott en gång sagt: ’blif hemma; spar dig, ditt lif och dina vasaller till företag, som ligga inom menniskoförmåga.’ Men, ack, mr Waverley, jag uppeggade hans eldiga lynne, och åtminstone halfva skulden till hans olycka hvilar på hans syster!»

Edward sökte genom alla förnuftsskäl, som i hast kommo för honom, bekämpa denna gräsliga föreställning och erinrade henne om de grundsatser, i hvilka de båda blifvit uppfostrade och enligt hvilka de ansett sig förbundna att handla.

»Tro ej, att jag glömt dem», utropade hon, i det hon blickade upp med nervös häftighet; »jag ångrar ej hans företag, såsom att det skulle vara orätt! Åh nej! i det fallet är jag trygg; men det var ju omöjligt, att det kunde sluta annorlunda, än det gjorde.»

»Likväl syntes det ej alltid så förtvifladt och vågsamt, som det verkligen var; och det skulle valts af Fergus' djerfva ande, antingen ni gillat det eller ej. Era råd tjenade endast till att gifva enhet och öfverensstämmelse åt hans handlingssätt; att förädla, ej att påskynda hans beslut.» Flora upphörde snart att lyssna till Edward och var åter ifrigt sysselsatt med sin söm.

»Kommer ni ihog», sade hon, i det hon såg upp med ett hemskt leende, »att ni en gång fann mig sysselsatt med bröllopsskänker åt Fergus; nu håller jag på med hans brudgumsdrägt. Våra vänner här», sade hon med qväfd sinnesrörelse, »ärna i sitt kapell gifva vigd

Waverley.33