Den här sidan har korrekturlästs

SEXTIONIONDE KAPITLET.

— — En dödsfest nu är när,
Sorgtrumman ljuder, florshöljd båren är.

CAMPBELL.

Efter en sömnlös natt fann morgonens första gryning Waverley på esplanaden framför den gamla götiska porten till Carlisles slott; men han fick länge vandra der fram och tillbaka, innan timmen inföll, på hvilken, enligt garnisonens stadgar, portarna öppnades och vindbryggan nedfäldes. Han visade sitt inträdeskort för vakthafvande sergeanten och insläptes.

Fergus' fängelse bestod af ett mörkt, hvälfdt rum, beläget i det stora torn, som utgör mellersta delen af slottet och anses vara af mycket hög ålder; tornet är omgifvet af utanverk, hvilka tyckas hafva tillkommit under Henrik VIII:s tid eller något senare. Gnisslandet vid de grofva, gammalmodiga bommarnas och riglarnas fråndragande, då Edward insläptes, besvarades af kedjornas slammer, då den tungt fjettrade, olycklige höfdingen släpade sig öfver stengolfvet i sitt fängelse för att kasta sig i sin väns armar.

»Min bäste Edward», sade han i en fast och till och med glädtig ton, »detta är verkligen vänskapsfullt af er. Jag har med stort nöje hört er stundande sällhet omtalas. Hur må Rosa och vår gamle fantastiske vän, baronen? Bra, kan jag se af era blickar — och hur ärnar ni afgöra rangtvisten mellan de tre upprätt gående hermelinerna och björnen och stöfvelknekten?»