520
soldaterna slutade tåget. Borggården var besatt af en sqvadron kavalleri och en bataljon fotfolk, uppstälda i öppen fyrkant. Inom deras led stod det åkdon, hvarpå fångarne skulle föras till den en mil utanför Carlisle belägna afrättsplatsen. Åkdonet var svartmåladt och drogs af en hvit häst. I ena ändan af vagnen satt, med bilan i sin hand, bödeln, en karl af gräsligt utseende, såsom det anstod hans yrke; vid andra ändan, närmast hästen, var ett säte för de båda fångarne. Genom det djupa och mörka götiska porthvalfvet, som ledde till vindbryggan, syntes öfversheriffen med sina följeslagare till häst, emedan den etikett, som rådde mellan de civila och militära myndigheterna, ej tillät honom att komma närmare. »Detta är rätt bra anordnadt för att vara en slutscen», sade Fergus, i det han med ett föraktligt småleende blickade omkring sig på skräckanstalterna. Evan Dhu utropade temligen ifrigt, då han varseblef dragonerna: »detta är just samma karlar, som galopperade sin väg vid Gladsmuir, innan vi hunno döda ett dussin af dem. De se likväl tappra nog ut nu.» Presten bad honom vara tyst.
Åkdonet nalkades nu, och i det han vände sig om, omfamnade Fergus Waverley, kysste honom på båda kinderna och steg hastigt upp på sin plats. Evan satte sig vid hans sida. Presten skulle följa efter i en vagn, som tillhörde hans ’patronus’, den katolske adelsmannen, i hvars hus Flora vistades. I det samma Fergus hviftade med handen åt Edward, tillslötos leden omkring bödelskärran, och dödståget satte sig i rörelse. Ett ögonblicks uppehåll skedde vid porten, medan kommendanten och öfversheriffen genomgingo det vid brottslingarnes utlemnande till de civila myndigheterna öfliga ceremonielet. Sedan detta var gjordt, utropade öfversheriffen: »Gud bevare konung Georg!» hvarpå Fergus reste sig upp från sin plats och i en fast och stadig ton yttrade: »Gud bevare konung Jakob!» Dessa voro de sista ord, Waverley hörde honom yttra.
Processionen satte sig åter i rörelse, och vagnen försvann utanför porthvalfvet, der den stannat ett ögonblick. Dödsmarschen hördes derefter och blandade sina sorgliga ljud med den dofva klockringningen från den närbelägna domkyrkan. Den krigiska musikens toner bortdogo, allt
