dessa väldiga luntor. Han fann, att han varit för sorglös som lärare, och dessutom förebrådde hans samvete honom, att han villfarit mr Richard Waverleys anhållan, att han ej skulle söka ingifva Edward några tänkesätt, som voro oförenliga med den närvarande ställningen i kyrka och stat. »Men nu», tänkte han, »då ynglingen ej mer står under min uppsigt, kan jag, utan att bryta mitt ord, sätta honom i tillfälle att döma för sig sjelf, och endast behöfva frukta hans egna förebråelser för att så länge hafva dolt det ljus, som vid genomläsningen häraf skall framblixtra för hans själ.» Under det han sålunda invaggade sig i en författares och politikers drömmar, anförtrodde hans älsklingsproselyt, som ej fann något särdeles lockande i afhandlingarnas titel och som afskräcktes af den digra manuskriptluntans tätt skrifna sidor, den helt lugnt åt en vrå i sin kappsäck.
Tant Rachels farväl var kort och ömt. Hon varnade endast sin älskade Edward, hvilken hon sannolikt ansåg litet mottaglig för dylika intryck, för de skotska skönheternas tjusningsförmåga. Hon medgaf, att norra delen af ön inneslöt några gamla familjer; men de voro allesammans whigpartiets anhängare och presbyterianer, med undantag af högländarne, och hvad dem angick, måste hon säga, att det inte gerna kunde finnas någon grannlagenhet bland damerna, då herrarnes vanliga drägt var, efter hvad hon hört försäkras, minst sagdt högst besynnerlig och inte alls passande. Hon slutade sitt farväl med en öm och rörande välsignelse och gaf den unge officeren till tecken af sin vänskap en dyrbar diamantring — en prydnad, som på den tiden ofta bars af karlar — och en pung med guldmynt, hvilka äfven voro vanligare för sextio år sedan, än de sedermera blifvit.
