kunde få tillsammans mer än trettio personer. Då han gifte sig, anmärkte han, hade åtminstone trehundra beridna adelsmän, utom deras tjenare, samt ett eller ett par tjog högländska lairder, som aldrig suttit på hästryggen, infunnit sig vid festen.
Men hans stolthet tröstades likväl något af den betraktelsen, att det, emedan han och hans måg så nyligen stått i vapen mot styrelsen, skulle ge skälig anledning till fruktan och misstankar hos de maktegande, om de skulle hopsamla båda familjernas alla slägtingar och vänner, iklädda krigsrustning, såsom det fordom var bruket i Skottland vid dylika tillfällen. »Och utan tvifvel», tillade han med en suck, »äro många af dem, som mest skulle ha fröjdat sig vid denna glada bröllopshögtid, antingen gångna till en bättre verld eller landsflyktiga från sitt fosterland.»
Giftermålet egde rum på den utsatta dagen. Den högvördige mr Rubrick, en slägtinge till egaren af det gästfria hus, der bröllopet firades, samt huskaplan hos baronen af Bradwardine, hade nöjet att förrätta vigseln, och Frank Stanley, som för detta ändamål anländt kort efter Edwards ankomst, var brudriddare. Lady Emilia och öfverste Talbot hade äfven ärnat infinna sig; men då de skulle fara, befans hennes helsotillstånd ej medgifva en sådan resa, hvarför man i stället uppgjorde, att Edward Waverley och hans unga fru, hvilka jemte baronen genast ämnat afresa till Waverley-Honour, under ditvägen skulle tillbringa några dagar på en egendom, som öfverste Talbot blifvit frestad att för mycket godt pris köpa i Skottland, och der han ärnade uppehålla sig någon tid.
