SJUTTIOFÖRSTA KAPITLET.
Mitt hus är detta icke,
Det ser jag väl på allt.
Gammal visa.
Bröllopsskaran reste på stor fot. Först kom en med sex hästar förspänd vagn, som var förfärdigad enligt nyaste modet och med sin glans förbländade halfva Skottland; detta åkdon hade sir Everard skänkt sin brorson. Derefter följde mr Rubricks familjevagn. och båda dessa åkdon voro fullpackade med fruntimmer samt eskorterades af herrar till häst jemte deras betjenter, tillsammans utgörande ett antal af fullt tjugu. Icke desto mindre mötte intendenten Macwheeble dem på vägen med anhållan, att de ville taga in hos honom på Lilla Veolan, och han tycktes dervid icke hysa någon fruktan för hungersnöd. Baronen såg stint på honom och sade, att hans svärson och han nog skulle rida till Lilla Veolan och helsa på intendenten; men de kunde inte tänka på att taga hela comitatus nuptialis eller bröllopsskaran med sig. Han tillade, att, efter som han hört, att baroniet blifvit såldt af dess ovärdige egare, fägnade det honom att se, att hans gamle vän Duncan återfått sin plats under den nye dominus eller godsherren. Intendenten bugade och krumbugtade sig samt påyrkade derefter åter sin bjudning, tills baronen, ehuru smått förargad på hans efterhängsenhet, ej kunde vägra sitt bifall utan att alltför tydligt röja de känslor, han var angelägen om att dölja.
Han föll i djupa tankar, då de nalkades nedre ändan af allén, och väcktes först derur, då han märkte, att
