580
prydnaderna på porten voro återstälda, ruinerna borttagna och att — hvad som var det underbaraste af alltsammans — de två stora stenbjörnarne, dessa hans stympade afgudar, hade återtagit sina poster öfver porthvalfvet. »Nå, jag må säga», sade han till Edward, »att den nye egaren visat mera gusto, såsom italienarne kalla det, under den korta tid han innehaft egendomen, än den hunden Malcolm förvärfvat vita adhuc durante, ehuru jag sjelf uppfostrat honom här. — Och efter som vi nu tala om hundar, är det inte Ban och Buscar, som tillsammans med David Gellatley komma skuttande utför allén?»
»Jag röstar för, att vi skola gå och möta dem», inföll Waverley; »ty jag tror, att öfverste Talbot för närvarande är egare af huset och väntar att få se oss. Vi tvekade, att strax i början nämna för er, att han köpt ert gamla familjegods, och om ni ej skulle känna er böjd för att besöka honom, kunna vi ju fara vidare till intendentens.»
Baronen behöfde all sin själsstyrka. Han drog ett djupt andetag, tog en lång pris snus och anmärkte, att han, sedan de fört honom så långt, ej kunde fara förbi öfverstens port, och att det skulle fägna honom att se sina gamla underhafvandes nya husbonde. Han steg följaktligen af hästen, hvilket exempel följdes af de andra herrarne, hvarpå äfven fruntimmerna stego ur vagnarna. Baronen bjöd derpå sin arm åt sin dotter, och i det de gingo uppför allén, utvisade han för henne, huru hastigt engelsmännens diva pecunia — han kunde nästan säga deras skyddsgudinna — hade undanröjt alla spår af förödelsen.
Verkligen hade också ej blott de fälda träden blifvit bortförda, utan äfven deras stubbar uppgräfda, och jorden rundt omkring hade jemnats och besåtts med gräs, så att utom för ett öga, som var närmare bekant med stället, hvarje spår af förstörelse redan helt och hållet var utplånadt. En dylik förändring hade äfven föregått med David Gellatleys yttre menniska; han kom dem till mötes, i det han litet emellanåt stannade för att beundra sin nya drägt, som prålade i samma färger som fordom, men var af tillräckligt fint tyg för att hafva kunnat anstå sjelfve Proba[1].
- ↑ Narren i Shakespeares komedi Som ni behagar.
