Med sina vanliga besynnerliga upptåg dansade han först fram till baronen och sedan till Rosa, i det han pekade på sina kläder och utropade: »vacker, vacker David»; i öfvermåttet af sin glädje var han knapt i stånd att sjunga en enda rad af någon af sina tusen och en sånger. Hundarne visade äfven genom tusen luftsprång, att de igenkände sin gamle husbonde. »Jag bedyrar, Rosa», utropade baronen, »att de här oskäliga djurens och den här stackars tokens tacksamhet lockar tårar i mina gamla ögon, medan den skälmen Malcolm — men jag är öfverste Talbot förbunden, derför att han skaffat mina hundar så godt hull och satt stackars David i så hyggligt skick. Men, min kära Rosa, vi få inte låta dem bli några nådehjon på egendomen.»
Under det han så talade, mötte lady Emilia och öfversten med tusen välkomsthelsningar sällskapet vid den öfre porten. Sedan presentationsceremonien lyckligt och väl blifvit genomgången samt betydligt förkortats genom lady Emilias lediga och belefvade umgängessätt, bad hon om ursäkt, derför att hon tagit sin tillflykt till en liten oskyldig list för att narra dem tillbaka till ett ställe, hvilket möjligen kunde uppväcka några smärtsamma hogkomster. — »Men då stället skulle ombyta egare, önskade vi gerna, att baronen af Bradwardine —»
»Mr Bradwardine, min fru, om ni behagar», sade den gamle adelsmannen.
»Nå väl — att mr Bradwardine och mrs Waverley skulle se hvad vi gjort för att återställa deras förfäders hus i dess förra skick.»
Baronen svarade med en djup bugning. Och om man undantager, att de något klumpiga stallen, som blifvit nedbrända, hade ersatts med byggnader af ett lättare och vackrare utseende, tycktes vid hans inträde på gården verkligen allt så mycket som möjligt vara återstäldt i det skick, hvari han lemnat det, då han några månader förut grep till vapen. Dufslaget var icke längre tomt, springbrunnen var i full gång, och ej blott den björnen, som herskade öfver dess bassin, utan äfven alla de öfriga björnarne af hvad slag som helst befunno sig åter på sina platser och voro nygjorda eller lagade med så mycken omsorg, att de ej buro några spår af det våld, som ny-
