hindrad att efter behag förordna derom efter sin död och så mycket som möjligt undvek till och med skenet af att sätta honom i någon penningförbindelse. Sedan det första ögonblicket af glad öfverraskning var förbi, vände sig hans tankar på den ovärdige manlige arftagaren, hvilken, förklarade han, hade, liksom Esau, sålt sin förstfödslorätt för en grynvälling.
»Men hvem kokade vällingen åt honom?» utropade intendenten; »det skulle jag just vilja veta; — hvem, om inte ers nåds ödmjuke tjenare, Duncan Macwheeble? Hans nåd, unge mr Wawerley, öfverlemnade hela saken åt mig alltifrån början — alltifrån den första stämningsansökan, att jag så må säga. Jag öfverlistade dem — jag lekte kurragömma med dem — jag smekte dem, och om inte Inch-Grabbit och Jakob Howie blifvit duktigt lurade, så vet inte jag. Han en jurist! Jag var inte så dum att tvärt börja tala om vår unge brudgum, så att de skulle kunna höja priset; nej, nej, jag skrämde dem med våra oregerliga bönder och Mac-Ivors clansmän, som ännu ej blifvit riktigt fredlige af sig, tills de inte på några vilkor vågade gå utom dörren, se'n det blifvit skumt, af fruktan för att John Heatherblutter eller någon dylik öfversittare skulle skicka en kula efter dem. Och å andra sidan skrämde jag dem för öfverste Talbot — ville de försöka dyrka upp priset för hertigens vän? Visste de inte, hvem som vore herre? Hade de inte sett nog af mången missledd stackares exempel —»
»Som begaf sig till Derby, till exempel, mr Macwheeble», sade öfversten afsides till honom.
»Nej, för Guds skull, tyst, öfverste! Tala inte om den snön, som föll i fjol. Det var mycket hederligt folk vid Derby, och det är illa att tala om rep i hängd mans hus.» Detta sades med ett menande ögonkast på baronen, som stod försänkt i djupa tankar. Men plötsligt uppvaknade han derutur, i det han fattade intendenten vid hans ena rockknapp och förde honom till en af de stora fönsterfördjupningarna, hvarifrån endast afbrutna ord af deras samtal nådde det öfriga sällskapets öron. Det angick säkert stämpelpapper och pergament; ty intet annat ämne, äfven från hans herres mun, skulle så lifligt
