Den här sidan har korrekturlästs

SJUNDE KAPITLET.
Ett kavalleriqvarter i Skottland.

Med blandade känslor, af hvilka den öfvervägande var ett ängsligt och till och med högtidligt intryck af att han nu till en stor del vore öfverlemnad åt sin egen ledning, afreste Edward Waverley påföljande morgon från slottet, under alla de gamla tjenarnes och underhafvandenas tårar och välsignelser, blandade med åtskilliga knipsluga ansökningar om sergeants- och korporalsposter med mera, af dem, som förklarade, att de aldrig trott sig få se Jakob, Giles och Jonathan gå ut som soldater, om det inte varit för att åtfölja hans nåd, såsom deras skyldighet var. Edward befriade sig likväl från de bönfallande med färre löften, än man kunnat vänta af en ung man, som var så ovan vid verlden, Efter ett kort besök i London fortsatte han till häst — hvilket var det då brukliga sättet att färdas — sin resa till Edinburgh och derifrån till D — —, en liten sjöstad på östra kusten af Angusshire, der hans regemente då var förlagdt.

Han inkom nu uti en ny verld, hvarest för en tid bortåt allt var vackert, emedan allt var nytt. Regementets befälbafvare, öfverste G — —, var sjelf ett studium för en romanesk och tillika vetgirig yngling. Ehuru af en temligen framskriden ålder, hade han en lång, ståtlig och rörlig gestalt. I sina yngre år kade han varit, hvad man urskuldande kallar, en lefnadsglad yngling, och besynnerliga historier voro gängse om hans plötsliga om-