tandet af det jakobitiska partiet, som, obenäget att umgås med engelsmännen eller att antaga deras plägseder, länge fortfor att sätta sin stolthet uti att bibehålla sina gammalskotska seder och bruk. Rikedomens och handelns gradvis tillväxande inflytelser hafva sedan dess gjort skottarne till ett folk, så olikt sina förfäder, som de nuvarande engelsmännen äro olika dem, som lefde på drottning Elisabeths tid. Men denna förändring, ehuru stadd i ett oupphörligt och snabt framåtskridande, har likväl skett efter hand; och, liksom de, hvilka drifva med en djup och långsamt flytande ström, märka vi ej de framsteg, vi gjort, förrän vi fästa våra ögon på den aflägsna punkt, hvarifrån vi utgått. De bland den närvarande generationen, som kunna erinra sig de sista tjugu eller tjugufem åren af adertonde århundradet, skola fullt fatta sanningen af detta påstående, isynnerhet om de haft bekantskaper och slägtförbindelser ibland dem, som man i min ungdom skämtsamt kallade »folk af den gamla surdegen», hvilka ännu hyste en borttynande, ehuru hopplös tillgifvenhet för Stuartska huset. Denna stam har nu nästan helt och hållet försvunnit ur landet, och med den samma säkert äfven många orimliga politiska fördomar, men äfven många framstående exempel på ovanlig och oegennyttig tillgifvenhet för de monarkiska grundsatser, de ärft af sina fäder, samt på gammal skotsk redlighet, gästfrihet och heder.
Ehuru ej född högländare — hvilket torde få tjena som ursäkt för min klena gaeliska — hafva likväl händelserna fogat det så, att jag under min barndom och ungdom kom att vistas bland nyssnämnda slags personer, och för att bibehålla någon föreställning om de gammaldags seder, till hvilkas fullkomliga utslocknande jag varit ett vittne, har jag förkroppsligat dem i inbillade uppträden och tillskrifvit diktade karakterer en del af de tilldragelser, hvilka jag då hörde omtalas af dem, som sjelfva varit handlande personer i de samma. De mest romantiska delarne af min berättelse äro till och med just de, hvilka äro grundade på verkligheten. Det ömsesidiga beskydd, som en högländsk adelsman och en hög engelsk officer gåfvo hvarandra, jemte det behjertade sätt, hvarpå den senare förfäktade sin rätt att återgälda den ynnest, han
