känna något mer af Skottland, än han kunde se under en ridt från sitt qvarter, bestämde honom att begära permission på några veckor. Han beslöt att först besöka sin onkels gamle vän och korrespondent, med föresats att efter omständigheterna förkorta eller förlänga sin vistelse derstädes. Han färdades naturligtvis till bäst, åtföljd af en enda betjent, och tillbragte första natten på ett eländigt värdshus, der värdinnan hvarken hade skor eller strumpor och der värden, som ville agera herre, höll på att blifva otidig emot sin gäst, derför att denne ej anhöll om nöjet af hans sällskap till aftonmåltiden. Följande dagen red Edward genom en öppen och oinhägnad trakt och närmade sig småningom Pertshires högländer, hvilka först visat sig som en blå rand vid horizonten, men sedan växte till stora, jettelika bergmassor, hvilka hotande nedblickade på det nedanför liggande slättlandet. Nära intill foten af denna häpnadsväckande förmur, ehuru ännu på låglandet, bodde Cosmo Comyne Bradwardine af Bradwardine, och om man får tro gråhårig ålderdom, hade hans förfäder och alla deras afkomlingar bott der alltsedan den milde kung Duncans dagar.
