ÅTTONDE KAPITLET.
En skotsk egendom för sextio år sedan.
Det var vid middagstiden, som kapten Waverley inträdde i byn Tully-Veolan, som låg strax invid egendomsherrens boning. Husen sågo ytterst eländiga ut, i synnerhet för ett öga, som var vant vid de engelska bondhusens inbjudande snygghet. De stodo, utan något afseende på regelbundenhet, på hvar sin sida om ett slags krokig gata utan stenläggning, der barn, nästan i ett ursprungligt nakenhetstillstånd, lågo och sprattlade liksom enkom för att blifva nedtrampade af den första förbipasserande hästs hofvar. Då någon dylik katastrof ibland syntes oundviklig, rusade väl, lik en rasande sibylla, någon vaksam åldtmor med sin tillslutna hufva och sin slända ur en af de eländiga kojorna ut på vägen och uppryckte sin egen skyddsling bland de solbrända dagdrifvarne, undfägnade honom med ett duktigt slag och förde honom tillbaka till hans arrest, under det den hvithåriga bytingen hela tiden med full hals i gäll diskant beledsagade den uppbragta matronans mullrande bannor. En annan stämma i denna konsert fyldes af det oupphörliga skallet af ett tjog onyttiga hundar, som, morrande, skällande, tjutande och nafsande följde tätt efter hästen — en olägenhet, som på den tiden var så vanlig i Skottland, att en fransk turist, hvilken liksom andra resande önskade finna ett godt och förnuftigt skäl för allting, såsom en af Caledoniens märkvärdigheter antecknat, att staten i hvarje by underhöll
