58
de ofvannämnda hundarnes, upprepade anfall. Byn var öfver en half mil lång, men kojorna oregelbundet skilda från hvarandra medelst trädgårdar eller täppor, som invånarne kallade dem, af olika storlekar, hvarest — ty det var för sextio år sedan — den nu så allmänna potatisen var okänd; de voro i stället försedda med gigantiska kålplantor, omgifna med dungar af nässlor, och här och der uppsköt en väldig odört eller den skotska tisteln, öfverskuggande en fjerdedel af den lilla inhägnaden. Den kuperade mark, hvarpå byn blifvit bygd, hade aldrig blifvit planerad, så att dessa inhägnader framstälde alla möjliga slags sluttningar, in höjande sig i form af terrasser, än nedsjunkande som garfvargropar. De nakna stenmurar, som inhägnade eller tycktes inhägna — ty de voro i ett jämmerligt skick — dessa Tully-Veolans hängande trädgårdar, voro genomskurna af en smal gata, som förde till det gemensamma fältet, der åboernas förenade arbete frambragte en ringa afkastning af råg, hafre, korn och ärter på särskilda åkerlappar och tegar, och der hvarje fläck var af en så liten utsträckning, att fältet på något afstånd liknade en klädeshandlares mönsterbok. I några få gynnade fall syntes bakom kojorna ett eländigt skjul, hopflickadt af jord, kullerstenar och torf, der den förmögnare kanske herbergerade en utsvulten ko eller en hudflängd häst. Men nästan hvarje koja var framtill på ena sidan om dörren förskansad med en väldig svart torfstack, medan på den andra dynghögen reste sig i ädel täflan.
Omkring ett bösshåll från ändan af byn syntes de inhägnader, som buro det stolta namnet Tully-Veolans park och bestodo af några fyrkantiga fält, hvilka voro omgifna af och afdelade genom fem fot höga stenmurar. I midten af den yttre muren låg den yttre inkörsporten, som öppnade sig under ett med tinnar försedt porthvalf, hvilket ofvanpå pryddes af två stora, af tidens tand frätta, upprättstående stenklumpar, hvilka, om man fick tro byns traditioner, fordom förestält, eller åtminstone skolat föreställa, två upprättstående björnar, familjen Bradwardines sköldhållare. Sjelfva uppfartsvägen var rak och af måttlig längd och gick mellan en dubbel rad af gamla kastanier och lönnar, hvilka reste sig till en sådan höjd och voro
