64
jungfrur för att med sina sånger helsa den ankommande gästen, utan, skrämda vid åsynen af en vacker främling på motsatta sidan, nedsläpte de sina klädningar (jag borde säga sin klädning för att vara fullt korrekt) öfver sina ben, hvilka deras sysselsättning nästan väl mycket blottade, och med ett gält utrop af »herre min Gud!» yttradt i en ton midt emellan sedesamhet och koketteri, sprungo de sin väg som rådjur, hvar och en åt sitt håll.
Waverley började förtvifla om att vinna inträde i denna ensliga och, som det tycktes, förtrollade boning, då en person närmade sig uppför en af trädgårdsgångarne, der han stod. I förhoppning att detta vore en trädgårdsmästare eller någon af husets betjening, gick Edward utför trapporna för att möta honom; men då gestalten närmade sig, och långt förrän han kunde urskilja dess anletsdrag, förvånades han öfver besynnerligheten af dess utseende och åtbörder. Än höll denna varelse händerna sammanknäpta öfver hufvudet, liksom en hindu stadd i botöfning, än svängde han dem perpendikulärt åt hvardera sidan, liksom en pendel, och än slog han dem snabt och ofta tvärs öfver bröstet, en åtbörd, som alldeles liknade det surrogat för den vanliga piskningsmotionen, en hyrkusk begagnar på en kall, klar dag, då hans hästar stå sysslolösa. Hans gång var lika besynnerlig som hans åtbörder; ty ibland hoppade han en lång stund på högra foten och bytte derefter om fot för att fortsätta samma framåtskridande på den venstra, hvarefter han satte dem båda två tätt tillsammans och började hoppa jemfota. Äfven hans drägt var föråldrad och narraktig och bestod af ett slags grå jacka med röda uppslag och pikerade ärmar, hvarigenom ett rödt foder framlyste. De öfriga delarne af hans drägt voro af en motsvarande färg, ej till förglömmandes ett par skarlakansröda strumpor och en dito mössa, som helt stolt var prydd med en kalkonfjäder. Edward, hvilken han ej tycktes bemärka, varseblef nu i hans anletsdrag en bekräftelse på hvad hans utseende och åtbörder redan tillkännagifvit. Det var synbarligen hvarken fånighet eller vansinne, som gåfvo ett af naturen nästan vackert ansigte detta besynnerliga, förryckta uttryck, utan något, som liknade en sammansättning af båda, hvari fånens enfald var blandad med en förvirrad fantasis ytterligheter. Han sjöng med
