mycket allvar och ej utan en viss smak en bit ur en gammal skotsk visa:
Du falske vän, om du mig bedrog
Om sommarn, då rosorna blomma,
Så skall ge dig så godt igen
Om vintern, när snöskurar komma.
Om ej, om ej, du min hjertans kär,
Om ej du mig älskar igen,
Men tar dig en annan — o, då jag svär,
Jag söker en annan vän.
Här upplyfte han sina ögon, hvilka hittills varit upptagna af att betrakta, huru hans fötter höllo takt med melodien, och varseblef Waverley, hvarvid han genast aftog sin mössa. Ehuru Edward hyste föga hopp att få något svar på en bestämd fråga, bad han likväl att få veta, om mr Bradwardine var hemma, eller hvar han kunde råka någon af hans betjening. Den tillfrågade svarade, och liksom hexans i Thalaba, »var hans tal alltjemt sång»:
Att blåsa sitt jagthorn
Ut riddaren drog;
Att kransar sig binda
Gick damen i skog.
Skön Ellen i kammar'n
Mjuk mossa nu strör,
Att riddarens fotsteg
Ej någon der hör.
Detta gaf ingen upplysning, och då Edward förnyade sina frågor, fick han ett hastigt svar, hvaraf han till följd af det snabba och egna uttalet endast kunde förstå ordet »taffeltäckaren». Waverley bad derpå att få träffa taffeltäckaren, hvarpå karlen med en slug blick och en menande nickning gaf honom tecken att följa sig och började hoppa och dansa utför samma gång, uppför hvilken han nyss kommit. »Det var mig en besynnerlig vägvisare», tänkte Edward, »och ej olik en af Shakespeares listiga bondtölpar. Jag är inte just särdeles klok, som anförtror mig åt hans ledning; men visare män ha blifvit ledda af narrar.» De kommo nu till slutet af gången, der de veko tvärt af kring en liten blomsterparterr, som i öster och norr var skyddad af en tät idegranshäck, och funno der en gammal man, arbetande i skjortärmarne. Hans utseende var
