Waverley öfverlemnade sitt kreditiv till mr Gellatley, som tycktes bekräfta hofmästarens sista anmärkning; ty då denne såg åt ett annat håll, gjorde han sådana grimaser åt honom, att hans ansigte liknade de groteska fysionomier, man får se på tyska piphufvud, hvarefter han med en löjlig bugning för Waverley dansade sin väg för att uträtta sitt ärende. »Han är en stolle», sade taffeltäckaren; »det fins en sådan nästan i hvar by i landet, men vår har blifvit alldeles bortskämd. Han brukade förr rätt bra kunna förrätta sitt dagsverke; men sedan han lyckades rädda miss Rosa från lairdens af Killancureit engelska tjur, kalla vi honom för David Gör-litet; och vi skulle gerna kunna kalla honom för David Gör-intet, ty sedan han fick de der granna kläderna för att roa hans nåd och min unga fröken (förnämt folk har sina nycker), har han bara dansat så der af och an i huset utan att göra ett Guds skapande grand annat än laga i ordning hans nåds metspön och fånga flugor till bete eller kanske på en ledig stund fiska ett kok laxöring. Men här kommer miss Rosa, som, jag kan gå i god för det, skall bli högst glad att få se en Waverley i sin faders hus, Tully-Veolan.»
Men Rosa Bradwardine förtjenar bättre af sin ovärdige biograf än att införas i slutet af ett kapitel.
