och en hy, som i hvithet täflade med snön på hennes hemlands berg. Likväl var hennes utseende hvarken tvinande eller tankfullt; ty både hennes anletsdrag och hennes lynne buro pregeln af munterhet, och hennes hy, ehuru ej blomstrande, var så skär, att den tycktes genomskinlig; den minsta sinnesrörelse jagade genast blodet till hennes ansigte och hals. Ehuru hennes växt var under medelstorlek, var den likväl utmärkt behaglig, och hennes rörelser voro lätta, lediga och otvungna. Hon kom nu från ett annat håll af trädgården för att emottaga kapten Wawerley, hvarvid hennes sätt vägde mellan blyghet och artighet.
Sedan de första helsningarne blifvit vexlade, erbjöd hon sig med förlägen höflighet att visa främlingen vägen till det ställe, der hennes far befann sig, hvilket ej var långt derifrån, då de förekommos af baronen af Bradwardine i egen hög person. På David Gellatleys kallelse infann denne sig, »upptagen af gästvänliga tankar», och närmade sig dem med steg, så snabba och långa, att de påminde Wawerley om sjumilsstöflarna i ammsagan. Baronen var en reslig, mager, atletisk man, som, ehuru gammal och gråhårig, likväl genom ständig kroppsöfning fått hvarje muskel så styf som en sena. Han var vårdslöst klädd och mer liksom en den tidens fransman än en engelsman, medan hans hårda anletsdrag och den stela rakheten i hans hållning gåfvo honom tycke af en officer vid Schweizergardet, hvilken någon tid vistats i Paris och antagit dess invånares drägt, utan att det lyckats honom vinna deras ledighet; och, sanningen att säga, voro hans språk och vanor lika litet som hans yttre utseende lämpade efter hans ställning.
Till följd af hans naturliga böjelse för studier eller kanske af den allmänna skotska plägseden att gifva unga män af börd en juridisk uppfostran, hade han blifvit uppfödd till advokatståndet; men då hans familjs politiska tänkesätt uteslöt hoppet för honom att komma fram på denna bana, företog mr Bradwardine under några år en resa i främmande länder, hvarunder han gjorde några fälttåg i utländsk tjenst. Efter anklagelsen för högförräderi 1715 hade han lefvat på sitt gods och nästan uteslutande umgåtts med dem bland sina grannar, hvilka hyllade hans egna grundsatser. Juristens pedanteri i förening med