70
krigarens militäriska stolthet torde erinra en af vår tids män om den nitiska volontärtjenstens dagar, då våra sakförares domstolsmantlar ofta kastades öfver en lysande uniform. Härtill måste läggas de fördomar, som voro en följd af gammal börd och jakobitiska tänkesätt och hvilka blifvit stärkta genom hans vana vid ensam och oberoende myndighet; ehuru endast utöfvad inom gränserna af hans halfkultiverade egendom, var denna myndighet likväl der obestridlig och obestridd. Ty, som han brukade säga, Bradwardine, Tully-Veolan och andra länderier hade blifvit upphöjda till ett fritt baroni genom ett öppet bref af David den förste, hvilket bref var affattadt i temligen svårtydda ordalag, hvilkas egentliga mening få eller ingen kunde förklara, men innehållet af det hela var, att baronen af Bradwardine efter behag kunde fängsla, anställa ransakning med och afrätta sina vasaller och underhafvande. Men, liksom Jakob I, var den nuvarande innehafvaren af denna makt mera road af att tala om sina företrädesrättigheter än att utöfva dem, och utom att han lät kasta två tjufskyttar i Tully-Veolans gamla tornfängelse, der de så när blifvit ihjelskrämda af spöken och uppätna af råttor, samt stälde en gammal qvinna vid skampålen, emedan hon sagt, att det fans flere narrar än David Gellatley på egendomen, kan jag ej finna, att han någonsin anklagades för att missbruka sin myndighet. Men det stolta medvetandet af att ega den gaf en ökad vigtighet åt hans språk och skick.
Vid hans första helsning på Waverley tycktes det, som det innerliga nöje, han erfor af att se sin väns brorson, till någon del rubbade den stela, högtidliga värdigheten i baronens af Bradwardine uppförande; ty tårarne stodo den gamle herrn i ögonen, medan han, efter att först på engelskt sätt hjertligt hafva skakat hand med Edward, omfamnade honom à la mode française och kysste honom på båda kinderna, hvarvid hårdheten af hans famntag och den mängd skotskt snus, som hans accolade meddelade, framkallade motsvarande droppar af fuktighet i hans gästs ögon.
»På min gentlemanna-heder», sade han, »gör det mig inte ung på nytt att se er här, mr Waverley! En värdig ättlägg af Waverley-Honours gamla stam — spes altera,
