Den här sidan har korrekturlästs
71

som Maro säger — och ni ser ut som en af den gamla slägten, kapten Waverley; likväl inte fullt så välmående som min gamle vän, sir Everard — mais cela viendra avec le temps, som min holländske vän, baron Kikkitbroeck, sade om la sagesse de madame son épouse. — Och således har ni anlagt kokarden? Rätt, mycket rätt, ehuru jag kunde önskat färgen annorlunda, och det skulle sir Everard äfven gjort, efter hvad jag tror. Men vi skola inte mer tala om det; jag är gammal, och tiderna äro förändrade. — Och hur mår den värde baroneten och den vackra mrs Rachel? Åh, ni skrattar, unge man! Men hon var den vackra mrs Rachel året sjuttonhundrasexton efter Kristi börd; tiden går — et singula predantur anni — det är då visst och sant. Ännu en gång hjertligt välkommen till mitt ringa hus, Tully-Veolan! — Skynda dig in, Rosa, och laga, att Alexander Saunderson tar fram den gamla Château-Margaut, som jag år 1713 skickade från Bourdeaux till Dundee.»

Rosa trippade af temligen sedesamt, tills hon vikit om hörnet, då hon började springa med en elfvas snabbhet för att, sedan hon uträttat sin fars ärende, hinna kläda om sig och sätta på sig alla sina små grannlåter, en sysselsättning, hvartill den annalkande middagstimmen lemnade henne blott föga tid. »Vi kunna ej täfla i yppighet med ert engelska bord, kapten Waverley, eller bjuda er på Waverley-Honours epulæ lautiores — jag säger epulæ hellre än prandium, derför att det senare uttrycket har afseende på det lägre folket; epulæ ad senatum, prandium vero ad populum attinet, säger Suetonius Tranquillus. Men jag hoppas, ni skall skänka min Bourdeaux ert bifall; c'est des doux oreilles, som kapten Vinsauf brukade säga; rektorn vid S:t Andrews benämnde det vinum primæ notæ. Än en gång, kapten Waverley, det fägnar mig hjertligt, att ni är här för att dricka det bästa, min källare kan åstadkomma.»

Detta tal, med nödiga inflickade svar, räckte från den nedre trädgårdsgången, der de råkades, ända till porten, der fyra eller fem betjenter i gammalmodiga livréer, anförde af taffeltäckaren Alexander Saunderson, som numera ej bar några märken af sitt trädgårdsarbete, i galakostym mottogo dem