grå klippare, hade någon likhet med en taxhund, som går på bakbenen.
Den ej edsvurna presten var en tänkande och intressant gubbe, som hade starkt tycke af en person, hvilken led för sitt samvetes skull. Han var en af desse,
Som, fast ej tvungne, dock sitt gäll försakat.
Då baronen ej hörde det, brukade intendenten på ett vänligt sätt skämta med mr Rubrick för denna nyck och förebrå honom hans alltför ömtåliga samvete. Det måste också medges, att han sjelf, ehuru i sitt hjerta en varm anhängare af den fördrifna konungafamiljen, rätt bra vetat att skicka sig efter alla de olika statshvälfningarne under hans tid, så att David Gellatley en gång beskref honom som en utmärkt god man, hvilken hade ett mycket lugnt och fredligt samvete, som aldrig gjorde honom det minsta för när.
Då middagsbordet var afdukadt, föreslog baronen konungens skål och lemnade artigt åt sina gästers samveten att allt efter deras politiska tänkesätt dricka för monarken de facto eller de jure. Samtalet blef nu allmänt, och derefter aflägsnade sig miss Bradwardine, som med naturligt behag och okonstladt väsende gjort les honneurs; hon följdes snart af prestmannen. Vinet, som fullkomligt rättfärdigade värdens loftal, gjorde flitigt sin rund bland resten af sällskapet, ehuru Waverley med någon svårighet fick privilegium att emellanåt skolka i glaset. Då det slutligen började lida på aftonen, gaf baronen mr Saunders Saunderson eller, som han skämtsamt kallade honom, Alexander ab Alexandro, ett hemligt tecken, hvarpå denne med en nick lemnade rummet och strax derefter återkom, med ett högtidligt och hemlighetsfullt leende sväfvande på sitt allvarsamma ansigte, i det han stälde framför sin husbonde ett litet ekschatull, som var beslaget med kopparprydnader af en konstig form. Baronen framtog en särskild nyckel, uppläste schatullet, upplyfte locket och framtog en guldpokal af ett sällsamt och antikt utseende, arbetad i form af en klättrande björn; egaren betraktade pokalen med en blick af på samma gång vördnad, stolthet och tillfredsställelse, som oemotståndligt påminde Waverley om Ben Jonsons Tom Otter med hans
