Edward såg med bäfvan och förskräckelse djuret göra sin rund och tänkte med stor ängslan på det tillhörande valspråket: »akta dig för björnen», men förutsåg tydligt, att, som ingen af gästerna drog i betänkande att visa honom denna utomordentliga heder, skulle en vägran från hans sida att besvara deras artighet blifva högst illa upptagen. Han beslöt derför att underkasta sig denna sista handling af tyranni och derpå om möjligt lemna bordet. och litande på sim starka kroppskonstitution, drack han sällskapet till i den Välsignade Björnen och kände mindre olägenhet af klunken, än han befarade. De andra, som bättre användt sin tid, började visa tecken till, »att det goda vinet gjort sin verkan». Etikettens köld och bördens stolthet började gifva vika för denna välvilliga konstellations lifvande inflytande, och de formliga tillnamn, hvarmed de tre dignitärerna hittills tilltalat hvarandra, blefvo nu förkortade till de förtroligare benämningarne Tully, Bally och Killie. Då bägaren några hvarf gjort sin rund, anhöllo de båda sistnämnde, sedan de hviskat med hvarandra, till Edwards stora glädje om tillstånd att få dricka tacksägelseskålen. Efter något uppskof föreslogs denna, och Waverley trodde nu, att de bacchanaliska orgierna voro slutade för aftonen; men han misstog sig aldrig mera i hela sitt lif.
Som gästerna lemnat sina hästar vid byns lilla värdshus, kunde baronen för höflighets skull ej undvika att följa dem nedför allén, och Waverley gjorde sällskap af samma skäl äfvensom för att njuta af den svala aftonluften efter detta feberaktiga dryckesgille. Men då de framkommo till Luckie Maclearys hus, förklarade lairderna af Balmawhapple och Killancureit sin afsigt vara att visa sin erkänsla för den vid Tully-Veolan åtnjuta gästfriheten genom att med sin värd och hans gäst, kapten Waverley, dricka en afskedsskål för att hedra baronens hus.
Det måste anmärkas, att intendenten, som af erfarenhet visste, att dagens munterhet, hvilken hittills underhållits. på hans herres bekostnad, till en del kunde komma att slutas på hans egen, hade satt sig på sin spattsjuka grå klippare och dels af upprymdhet, dels af fruktan att blifva tvungen till en utgift, sporrat honom till ett haltande lunk (traf kunde ej komma i fråga) samt redan
