grannar. Baronen af Bradwardine sjöng franska chansons-à-boir och deklamerade latinska verser; Killancureit talade i en oföränderligt tråkig ton om gödsling, lam och tackor, tjurar och stutar äfvensom om en föreslagen vägbomsförordning; men Balmawhapple öfverröstade dem båda med att berömma sin häst, sina falkar och en vindhund, kallad Hvisslaren. Midt under detta larm anhöll baronen flere gånger om tystnad, och då höflighetens instinkt slutligen förmådde göra sig så mycket gällande, att man lyssnade till honom, skyndade han att utbedja sig deras uppmärksamhet »för en soldatvisa, som var särdeles omtyckt af marskalken, hertigen af Berwick», hvarpå han, i det han så godt sig göra lät efterhärmade en fransk musketörs hållning och ton, började sjunga:
Mon coeur volage, dit elle,
N'est pas pour vous, garçon,
Est pour un homme de guerre,
Qui a barbe au menton.
Lon, Lon, Laridon.
Qui porte chapeau à plume,
Soulier à rouge talon,
Qui joue de la flûte,
Aussi du violon.
Lon, Lon, Laridon.
Balmawhapple kunde nu ej längre hålla sig, utan inföll med hvad han kallade en förbannadt treflig stump, författad af piparen Gibby Gaethroughwi't i Cupar, och uppstämde utan vidare dröjsmål:
På Glenbarchans kullar mången god dag,
På Killiebraids slätter vandrat har jag,
Mång stig har jag trampat, tröttsam och svår,
Att lura på tjäderns spår.
Baronen, hvars stämma öfverröstades af Balmawhapples högljuddare skrål, afstod nu ifrån vidare täflan, men fortfor att gnola: »Lon, Lon, Laridon», i det han med en försmädlig blick betraktade den lycklige medtäflaren, som fortfor:
Om en orrtupp flyger mot himmeln blå,
Ett skott i vingen jag ger honom då;
Vid väskan honom jag binder sen —
Jag aldrig sköt miste än!
